Senaste inläggen

Min matte har varit försvunnen. Länge!

OJ, vad jag har väntat... och väntat... och väntat... Hon försvann natten mellan onsdag och torsdag och sedan har hon inte synts till. Jag har suttit vid fönstret och tittat ut, jag har lyssnat efter motorljuden från hennes bil och ljudet av hennes steg och jag har sökt efter hennes vittring varje dag vi kommit hem, men nej, ingen matte...   

Första natten låg jag på hallgolvet och höll vakten innanför ytterdörren. Jag vaknade vid varenda bil som åkte förbi utanför, men ingen matte kom... Konstigt nog verkade inte husse bry sig så mycket. Han sov som vanligt som en stock,och lämnade allt ansvar för vakthållningen till mig.  Det gör det ju extra jobbigt så jag har inte fått sova ordentligt varken på dagarna eller nätterna. På dagarna har jag ju som vanligt varit med husse på jobbet, men även där måste jag ju hålla kollen på folk som kommer och går. Jag gillar i  och för sig mitt jobb, men det funkar bättre när man får sova på nätterna.    


På kvällarna och hela helgen har jag suttit på pass i fönstret och tittat ut. Utom när vi gått på promenader förstås. Men ingen matte... Så igår kväll orkade jag inte längre.   När husse gick och lade sig följde jag med och la mig i mattes säng...ZZzzzzz... och snart träffade jag en liten gubbe i röd mössa som slängde sömnsand i mina ögon...zzzzzzz... och jag drömde om att matte kom hem...  zzzz.... Jag drömde att jag hörde hennes bil köra in och att det smällde i bildörrar. Jag drömde om hur hennes steg kom fram till ytterdörren och hur nyckeln sätts i låset, dörren öppnas och hon kommer in i hallen. Jag drömde att hon pratade, men det var så konstig det hon sa... Jag hörde så tydligt "men vad i hela friden har hänt? Var är Koy?" samtidigt som hon går mot trappen....

Men jag visste ju att det bara var en dröm... eller... 

... vad är detta?... det är så verkligt... jag kan höra hennes steg och hennes röst och jag kan känna hennes vittring....Stegen närmar sig trappan... och plötsligt går det upp för mig: Det är ingen dröm! Det är min matte och hon står mitt i trappan!   Och nu är jag där också!   

OJ, vilken lycka! Min matte är hemma! Vi stod mitt i trappan och kramades jättelänge och jag ville inte släppa taget om hennes hals. Sedan fick jag ligga och sova tätt intill henne resten av natten. Såååå sköööönt.

Fönstertittaren Koy 


 

I vårat område bor det ett antal små hundilskna "tussar" som brukar skälla ut mig varenda gång vi möts - helt utan anledning faktiskt. Jag har ju faktiskt inte gjort nå´t. Ännu.   

Nu när vi har "kusinbesök" är det inte heller helt lämpligt att göra så. Han gillar nämligen inte att bli utskälld av andra hundar, det framgår med all önskvärd tydlighet och han har för avsikt att gå fram och tala om det för dem om han får möjlighet.      Men min matte har än så länge satt stopp för det.   Och det har gått riktigt bra under hela veckan. Ända tills idag.

När vi var ute i skogen kom det två stycken små tussar springande, vilt skällande. En svart och en vit. Den vita var tuffast och sprang rakt emot oss... Matte bromsade oss i kopplena och tittade efter en medföljande tvåbening, men det fanns ingen. "Jaha", sa matte "har de nu släppt ut er igen..."

"Det var väl självaste..." muttrade hon innan hon blev avbruten av att min kompis tyckte att "nu får det väl ändå vara nog!" och kastade sig framåt för att läxa upp dem. Men då belv matte ännu grinigare... 

"Nej!, sådär gör vi inte!" sa hon och så sade hon åt oss att gå bredvid henne när hon satte kurs rakt emot hundarna som fortfarande skällde vilt, men nu vände och sprang hemåt.   
Bra där, matte - då får vi ju se var de bor...   Och det tog inte så lång stund innan det kom en tvåbening sättande från en tomt där han just tänt grillen. Han försökte fånga in sina små griniga tikar som inte alls hade lust att bli infångade. Matte berättade att det faktiskt inte var första gången vi mött dessa två ensamma i skogen och att vi inte tycker det är OK. Hon tipsade dem om att sätta upp ett staket och hålla bättre koll på sina hundar i fortsättningen.  Det är ju faktiskt inte så kul att träffa de där, för även om de är små så är de väldigt otrevliga.  Och tänk om de skulle bli tillsagda av en större hund - då kan det bli riktigt jobbiga skador...  Hussen sa ingenting när han lommade iväg med en svart och en vit tuss under varje arm.


Bitchens bästa Koy





Vi har besök av min kusin från landet sedan en vecka. Han är en lite annorlunda typ kan man säga. En walesare och ibland lite svår att förstå. De snackar ju så konstigt. Jag fattar inte riktigt vad det är han håller på med när han går iväg för sig själv. Jag gissar att han kollar efter rådjuren och struntar i att man inte får det...


Han verkar faktiskt vara ganska okänslig och egensinnig.  Han bryr sig inte så mycket om att lyssna på min matte, och han vill inte ha vanligt hundgodis. Det passar mig utmärkt - det kan jag ta hand om! 

Men matte frågade bara om han inte ville ha när det vankades gott godis heller. Och då blev han plötsligt väldigt intresserad. Så hon övertalade honom om att lyssna lite bättre i alla fall och då fick vi blodpudding. Så helt dum är han nog inte... 


Matte och jag brukar ju alltid leka i skogen på våra promenader och det börjar han också tycka är kul verkar det som. Vi klättrar på stenar o trädstammar, letar godis eller saker på marken eller hoppar över nedfallna träd och grenar. Han är inte lika smidig som jag, men han lär sig. Och han bryr sig mycket mer om att lyssna på matte när vi leker faktiskt. Då försöker han förstå.


Men när kopplet har fastnat runt en av baktassarna på promenaden så blir han inte särskilt bekymrad. Han bara fortsätter att gå, även om benet dras bakåt så har han ju tre tassar till att gå på... Undrar hur länge han skulle fortsätta om inte matte trasslade ut honom?


Det är inte helt enkelt att dra igång honom att leka heller och det tog lång tid innan han ens började försöka. Men nu, tillslut, så har jag lyckats få igång honom ibland. Problemet är bara att han tar mina saker då och dem vill jag faktiskt behålla själv! 


En sak är vi i alla fall rätt lika på: Vi är inte särskilt intresserade av vår egen hundmat. Det var bara de första dagarna som vi brydde oss om att vakta våra matskålar, men när ingen ville stjäla så spelade det ju ingen roll.. Så vi har bytt mat med varandra - men det vart inte så mycket bättre för det. Tyvärr! 


Kusinkompis Koy





   

  Äntligen Hemma! Visst är borta bra - men hemma är faktiskt bäst!

"Borta" har de senaste dagarna varit på några campingplatser i Dalarna med husvagnen, matte och husse, och större delen av tiden har jag åkt bil och promenerat bland en massa andra turister. Sedan har det ju också blivit lite bad och vanliga hundpromenader också - men egntligen alldeles för lite, enligt min uppfattning.


Min matte och husse är ju riktiga nybörjare på det här med husvagn och campingplatser, så de har ingen riktig koll ännu. Förra året var första husvagnssemestern på typ 25 år, så de behöver helt klart bli mer rutinerade på att leta upp sin typ av campingplatser... för de vill inte vara på samma ställen som alla andra...


I tisdags åkte vi hemifrån mot Dalarna för att hitta nå´t bra ställe i närheten av Dalhalla utanför Rättvik - men inte i kaoset kring Classic car week i Rättvik. Onsdagen var tänkt för ett besök där och med avslut på Dalhalla, men resten av tiden skulle vi bara turista runt. Så matte satt som kartläsare i bilen och letade efter lämpliga campingställen. Kanske kan det finnas nå´t vid Leksand?

Hon hittade en annons om Leksands camping och ditåt styrde de medan matte läste vad som stod... Lite misstänksamma blev de vid benämningar som "familjecamping" och "barnens favorit" och när de upptäckte att det låg som närmsta granne till ett sommarland så var beslutet enkelt: Ta oss härifrån!


Via en kringående rörelse runt Tällberg styrde vi söderut igen och nu hade matte hittat nåt som hette Västanviks camping som hon guidade oss till.  Det ligger jättevackert och är ett litet, lugnt och fint ställe med bra sandstränder för att gå i och bada - men väldigt långgrunt!
    

Nästa dag tillbringades bland bilar, bilar och åter bilar... och sedan sov vi en natt till på den här campingen.


På torsdagen åkte vi vidare mot Mora och Orsa och matte fortsatte att kolla efter Campingplatser. När matte såg reklamen för Orsa Grönklitt så bestämde hon oss för att dit upp skulle vi åka. Det lät ju helt fantastiks bra med gångavstånd till Rovdjursparken, restauranger på toppen, modernt servicehus och skogen inpå knuten. Sagt och gjort. Långt var det och det gick upp, upp, upp... Till slut var vi där enligt en skylt som hälsade oss välkomna - till en stor grusplan med ett antal elstolpar på. Ett servicehus fanns det och fyra andra husvagnar, varav en höll på att packa ihop för att ge sig iväg...

Orsa Grönklitt måste ha en fantastisk marknadsföringsavdelning i alla fall...

Nåväl, när vi ändå är här är det väl lika bra att se sig omkring då. Först till fots då jag fick en promenad. Jag kan intyga att skogen var det inget fel på, men den var väldigt lik den vi har hemma. Sedan var de hungriga och bestämde sig för att hitta de där restaurangerna. Så husvagnen fick stå kvar när vi åkte till Rovdjursparken och husse gick och kollade. Nä - det föll inte på läppen, så in i bilen igen och iväg upp till topprestaurangen. Båda mina tvåbeningar ställer sig och läser menyn, tittar på varann och frågar samtidigt: "känner du för nåt av det här?" Svaret från båda var "nej." "Särskilt inte till det priset." 

Innan vi hoppade in i bilen igen så tittade vi på utsikten och sedan gick det bara utför! 


Jaha - men vi får väl ta en titt på Orsa camping då, säger matte....

I incheckningen frågade matte: "har du nån ledig hörna i utkanten utan en massa skrikande barn och full turister, för oss och en hund? Killen garvade och sa att det hade han - långt där borta vid hundbadstranden, där är det inte så många som vill bo. Det är för jobbigt att gå ända hit till lekplatsen och badet... 

Det passade oss perfekt! Även här testade jag det långgrunda badet och vi gick dessutom på en ordentlig promenad runt det stora området innan vi tog kväll. 


Resultatet av årets semestertest på två campingplatser:

Västanviks camping får mitt omdöme "bäst i test 2017". Det är en lagom stor, lugn och fridfull camping som ligger vackert och är välskött. Matte lägger in en liten reservation mot vattenransoneringen i servicehuset, men vem behöver duscha där när man kan bada i sjön?


På andra platsen kommer Orsa campings hundhörna. Den enda kritiken mot denna var att de helt missat att sätta ut papperskorgar på den här delen av området, vilket resulterade i att mycket hundskit låg kvar. Alla med hund gick ju här, så det var en klar miss i planeringen. 


Årets långnäsa utdelas till matte för besöket vid Orsa grönklitt. Lärdom: Man ska inte tro på allt man läser..


Årets erfarenhet: Fråga efter en lugn hörna och de blir glada att kunna göra dig nöjd med de mest svåruthyrda platserna. 😜


Expertsemestrare Koy




I går fick jag mig en överdos av bilar! Det var bilar på längden, bredden, höjden och tvären... Minst...

Dagen började med bilresa från campingen till Rättvik och där var det någon sån där bil-happening som alla med stora fina bilar måste vara med på. Ja, husse fick ju inte ha med sin egen bil den här gången, eftersom det inte skulle gå nåt bra med husvagnen, och inte vara så bekvämt för mig 😜, men titta på andras bilar kunde han ju få en stund, sa matte. "En stund"... Hur lång är en stund???

Jo, det kan jag berätta - det är jäääätttte långt! 🙄😖😲


Vi ställde vår bil en bit i från den värsta trängseln och sedan gick vi och flanerade. 😬 Hörde ni? Jag fick lov att flanera bredvid min matte, i kort koppel genom staden medan hon och husse kollade på en massa stora, fina (och även en och annan mindre fin) bilar i olika färger och modeller. Många av dem åkte förbi på gatorna och andra stod uppställda för beskådan.

En gång satte de sig ner ett tag och tog en paus och käkade, men sedan gick de fram och tillbaka i långsam takt bland massor av andra människor igen. Jag höll koll på alla småbarn och alla hundar vi mötte, men matte sa att jag inte skulle bry mig om dem alls. Så vad menar hon? Att jag också skulle kolla på bilarna? Sååå tråkigt! Den enda gång det blev lite intressant var när matte hittade en Thunderbird cabriolet med bara två säten som hon funderade på om inte hon och jag kunde åka med till agilitytävlingarna. Alla burar, stolar, tält och väskor skulle i alla fall få plats i bagageutrymmet...🤔. Hon kom på att hon hade sett några skinnhjälmar och glasögon i nåt stånd längre bort, som hon kunde köpa till mig. Men hon blir nog tvungen att börja spara till bilen i så fall.... 


Men till slut gav de sig... Jag fick hoppa in i bilen och vi skulle åka och hälsa på nån. Matte ringde och sedan blev det ändrade planer igen. Vi parkerade på nytt och sedan skulle vi gå en promenad igen för att kolla på nåt... Ja, just det - bilar! Den här gången var det några som skulle göra världsrekordförsök med att köra bilar i vatten... Ja, de verkar kunna hitta på vad som helst de där tvåbeningarna! 


Till slut åkte vi i alla fall vidare och fikade hemma hos mattes jobbarkompis. Det var skönt, för då fick jag ligga i gräset och vila och jag blev klappad på av massa olika människor. Men kan ni gissa vad de pratade om? Ja, just det! Bilar! 


På kvällen blev det parkeringshäng. Efter en långpromenad i skogen vid Dalhalla så var det himla fullt på parkeringen när matte och husse skulle dit. Tack och lov så fick jag ligga kvar i bilen under tiden och vila mig från trängsel med tvåbeningar och jag fick ännu en promenad på skogsvägen innan vi kunde komma iväg därifrån och ta oss igenom Rättvik igen. Varför? Ja, det var en och annan bil i vägen! Det är en himla tur att jag trivs så bra i bakluckan på mattes bil! 


Bilgalen Koy




Det började med att vattnet runt båten var grumligt av flytande gröna flingor. Inte jättestora, men tillräckligt för att vattnet skulle se riktigt smutsigt ut. "Usch", sa matte, "det där får du inte dricka". "Och eftersom du alltid dricker när du badar, så blir det inga bad här heller. Kom nu så går vi upp i skogen och rastar istället". Men jag vill ju så gärna bada! Jag springer i högsta fart till badstranden där vi var igår och hinner precis ut i vattnet innan hon upptäcker mig..."Kom nu" hojta hon med ett helt annat tonfall. Så okey då, jag kommer. 


Vi går en morgonpromenad rakt ut i skogen. Det är fortfarande blött efter gårdagens och nattens regn och ganska svårt för matte att ta sig fram utan att halka. Det värsta var alla branta sluttningar med mossa på som gjorde det såphalt, men hon klarade sig med bara några vurpor. Sedan var det bara att gå ombord och kasta loss.


Eller, bara och bara, förresten... Redan där blev det ju knepigt. Vinden hade ökat och vridit sig, så nu blåste det rakt på oss också. Matte skulle försöka göra loss i fören och ta sig fram på det såphala berget samtidigt som hon håller i båten. Det var inte lätt, men hon fick loss den ena linan. Så tar hon sig försiktigt fram till den andra som ligger knuten runt en stor sten. Matte sätter foten på en grästuva och försvinner rakt ner! Plask! Den tuvan flöt ovanpå vattnet i en djup skreva... *Fula ord som inte lämpar sig för skrift* 


Till slut fick husse lov att hoppa i land och hjälpa till. Han är trots allt starkare än matte, och han fick dra loss tampen som åkt in under en sten, medan matte satt på berget och drog in båten. 


Så kom vi äntligen iväg. Jag, matte och husse i sittbrunnen och husse släppte ut förseglet. Och sen sa det TJONG! när skotblocket lossnade och flög iväg ut med seglet. *Fler fula ord som inte lämpar sig i skrift, men från husse den här gången*. In med seglet igen och fixa...  


Efter en stund sätter husse igång med att sätta storseglet också. Matte från styra under tiden och jag måste stanna i sittbrunnen. Men halvvägs upp ser seglet konstigt ut... Vad är det nu då? Jo, det är husse som trasslat ihop alla snörena. Fniss... Vilken tur att det var  han... 


Halvvägs hem skulle vi ta lunchpaus och jag skulle få bada och rasta. Jaaaa! Äntligen! Men... När vi kommer fram är det någon som snott vår plats, så vi får leta efter en annan... Vi hittar en klippa i lä och matte står på däck och spanar. Jodå, det går bra! Nästan ända fram... Sedan hojtar husse att det är problem med ankaret!  

*Fula ord som inte lämpar sig i skrift* ... 
Det fina ankarspelet som matte fick i födelsedagspresent för några år sedan trilskas nu Och det går inte att köra varken framåt eller bakåt. Jaha... Bara att lägga sig ner igen då... Hmmm... jag börjar faktiskt bli nödig nu... "Ok då, vi får väl ligga på svaj och ta gummijollen in till land" sa matte och började fixa för att kunna ro jollen. 


"Men va *Fula ord*... driver vi?" Säger husse. Jodå, mycket riktigt.. Vilken tur att husse har koll! Annars hade vi stått på grund innan matte märkt nå´t. Nu fick husse dra upp ankaret med handkraft och få bort oss fån grynnorna. 


Nytt försök på en annan klipphäll. Nu tog de fram extra ankaret och husse slängde i. Matte stod i fören och sa att det funkar... Bara du siktar på klipporna lite längre in.... Nu blev det inte riktigt som matte tänkt sig, men när fören närmade sig klippan hoppade hon i land. då skriker husse "nu får du inte dra mer..." och jag ser hur husses armar blir längre och längre... "ankartampen är slut här.." Nu såg matte filmen SOS framför sig och började garva när hon satt på berget och funderade på hur hon skulle komma ombord igen.... Men garvet blev kortvarigt - när vinden tog i och drog båten in mot berget så var det bara att hoppa på och inse - nej... Detta funkade inte heller.... 


Men nu lade de sig på svaj och matte fixade i ordning jollen. Gympaskorna var på tork sedan morgonen så på med sandalerna. Matte fick klättra ned i aktern på båten och kliva i jollen, lägga dit toften och sätta fast årorna. Och sedan sa de att jag skulle åka med. Va? Hur tänkte ni nu? Men, med hjälp av husse lyckades jag komma ner till matte i gummibåten utan att bli alltför blöt. Men gårdagens regn fanns samlat i jollen  och sköljde genast över båda mattes fötter när vi gungade på båten så nu var både sandalerna och jag blöta... 


I land kom vi, efter lite om och men.. Det var svårt att ro med mig mellan knäna sa matte. Vi gick i land och rastade och vi tömde ut regnvattnet ur jollen Innan vi rodde tillbaka till segelbåten och tog oss ombord igen. Nu fick jag sitta själv i fören också och det funkade ju bra. Matte påminde sig om hur glad hon var att hon lärt mig redan från början att åka gummibåt och att rasta på kommando och hon drog sig till minnes ett antal tidigare tillfällen med hund i båt under årens lopp, då det varit betydligt jobbigare än idag att lösa problemen. 


När vi kom tillbaka hade husse lyckats laga ankarspelet och nu kunde vi ge oss iväg hemåt. Jag fick klara mig utan bad idag, men efter alla dessa strapatser så känns det rätt OK att vara hemma ändå. 


Skeppshunden Koy







   



  

  

Det blev ett par riktiga sommardagar ändå. Vi har varit ute med Sjöhäxan - ja, det är båten som heter så alltså, (men matte har också varit med) - och jag har badat och simmat och badat och simmat, hela tiden om vartannat.



Det är med skräckblandad förtjusning som jag springer ner till vattnet - och sen tar det tvärstopp. Jag tycker att det är jätteläskigt att gå i från de hala stenarna och klipporna så matte har fått hjälpa mig att hitta bra ställen och sedan coachat mig att våga mer och mer... Och det har faktiskt gått riktigt bra! Snart är jag bäst på det här också, bara jag får träna hela tiden... Men helst vill jag ha en trygg sandstrand att gå i från. Matte har också konstaterat att jag inte dricker lika mycket när jag är tryggare och det tycker hon är bra. Särskilt när jag ska vara ombord på båten sedan. 


Men så i går morse så vaknade vi till regnets smattrande på rufftaket. Och det regnade och regnade och regnade... Hela dagen. Och vad gör man med en regnig dag i båten? Ja, matte och husse ligger och läser. Trist tycker jag. Så jag försöker liva upp stämningen lite genom att söka kontakt och gulla lite... Så jag går från koj till koj. Och vet ni vad? Både matte och husse påstår att det är omöjligt att läsa när man har en svartvit bordercollie mellan ansiktet och boken.  Surpise! Men jag vill ju att ni ska bry er om mig istället.... 


Men så fort det blev uppehåll i regnet så gav matte med sig. OK då, du ska få bada! Och ujujuj som jag badade! Ut och hämta pinne. Matte kan du kasta igen?... Och igen.... Tills det började regna igen. Då hade inte matte nån lust att vara kvar på Klippan sa hon. Men spela roll! Blöt är man ju ändå, liksom. 

Det största problemet för tvåbeningarna, verkar vara just det - att de är tvåbenta. De har så svårt att ta sig fram när det blir lite halt i naturen. Åtminstone min matte är hur klumpig som helst när hon försöker hålla balansen på blöta, hala berg och hon gnäller hela tiden Om hur ont det gör när hon har slagit sig. Men tror ni jag fick nån uppskattning nu, när jag kom upp i kojen för att tycka synd om och kramas med henne??? 

Nej, då hojtar hon om att jag är blöt och ska ligga i min egen koj.


I morse vaknade vi åter till en vacker dag. Men då hade det hänt nåt annat som gjorde matte så konstig. Hon sa att jag absolut inte fick bada idag. Nu skulle vi ut på skogspromenad och sedan åka härifrån. Det var lite gröngrumligt i vattnet runt båten, men det var väl inte så farligt tycker jag, jag har ju badat i både tång och sjögräs. Men matte sa nåt om "algblomning" och det var uppenbart att hon inte tänkte ge med sig den här gången. Så det var bara att hoppa i flytvästen och åka med. 


Utvilad Koy









  

Min matte har semester och nu är hon mer än lovligt tråkig!!! "Göra nytta" är nåt som hörs väldigt ofta, liksom orden "det är ju ändå semester"... Det första brukar åtföljas av att hon far runt och städar, rensar i rabatter eller klipper på några buskar eller nå't annat trist. Det andra sägs ofta när de sitter still vid ett bord och fikar hur länge som helst, eller när de sover länge på morgonen eller så... Och så håller de på och träffar folk hela tiden. Till och med såna som inte har hund! Som om det inte skulle räcka med att träffa mig och mina kompisar även på semetern! Så nu håller jag på att dö av tristess om det inte händer nåt snart... Vad gör man då? Jo, man får hitta på nåt kul! 

Jag leker "Skugga" och följer matte i hälarna hela tiden och varje gång hon vänder sig om så är jag där, mitt i vägen . När jag gjort det en stund så gick jag på skattjakt och jag hittade faktiskt en massa försvunna saker. Typ bollar inslängda under möbler och så. När jag inte kom åt att hämta fram dem själv så ställde jag mig och skällde tills matte kom och undrade vad som stod på... Och när hon väl fattat så hjälpte hon mig att få fram sakerna. Sedan gick hon tillbaka till "göra nytta" igen - men tänk... Då försvann bollen på nytt... Och sen hittade jag den under soffan där jag inte kom åt den... 


Till slut gav matte upp och konstaterade att jag nog behöver få tänka lite. Så hon bestämde att vi ska återuppta träningen att åka skateboard. Så hon hämtade godisburken, klickern och skateboarden. Kul! Jag kom ihåg att jag ska ha tassarna på den och sedan rullar den Iväg. Men matte tyckte visst inte att det räckte så. Hon ville att jag skulle ha kontroll över den också och kunna styra och vända. Då blev det värre. Men himla kul var det! Och mycket godis fick jag. Men vet ni vad? Jag råkade missa en av godisbitarna som slank iväg ner mellan staketspjälorna på altanräcket och försvann. Sicket elände!!! Jag letade och letade, men jag kunde inte komma åt den. Matte gav mig en ny godisbit istället. Jag tog den, men sen fortsatte jag och letade och letade. Tills matte gav mig ännu en ny och sa att vi struntar i den. Men så kan vi ju inte ha det! Det var ju min godisbit som försvann. Javisst, jag kan ta en annan istället, men det hjälper ju liksom inte. Om den blir liggande kvar där ute kanske det är någon annan som tar den! Bäst jag håller vakt här i natt! 

Nattvakten Koy



Skapa flashcards