I helgen var vi ute på äventyr. I fredags kväll direkt efter jobbet var det snabba ryck för att komma iväg. Våra kompisar kom hem till oss och så lastades vi in i en bil allihop med packning överallt och sedan bar det i väg för att tävla agility.

Jag och en av kompisarna fick åka i hundburen där bak. Det gillar jag - det är bästa platsen! Men min kompis var inte alls nöjd. Inte det minsta faktiskt! Och det lät han oss alla förstå. Högljutt! Till att börja med var våra mattar rätt tålmodiga, men så småningom blev vi alla smått irriterade på hans ihållande gnällskällande. Hur vi än försökte förklara för honom så lät han som om han trodde att vi skulle bli deporterade till nå´t riktigt hemskt ställe.   

Till en del kunde jag ju förstå hans oro; Utan mat och vatten instängda i en stadig bur... men såååå elaka brukar de ändå inte vara. Till och med jag försökte få honom att lugna sig och vara lite tystare för det blev till slut rätt jobbigt att höra honom. Korta stunder lyckades jag också och han lade sig ner ...och laddade om.

När vi närmar oss Falun och han på nytt återupptog sin klagolåt trodde jag att det inte kunde bli värre. Men jodå! Det kunde det!  

Plötsligt hörs det en annan sång från framsäket i bilen! "Det satt två katter på ett tak, tjille-ville-vipp-bom-bom..."

Jisses!!!! Jag tror inte det är sant! Hans matte sjunger en sång om katter och plötsligt lägger han sig ner och somnar!!! 

Kan ni gissa vilken sång som sjöngs i vår bil på hemsresan???

Plågad Koy

Det är ordning på min matte! Ja, åtminstone vissa dagar. Eller, åtminstone delar av vissa dagar. Eller, åtminstone då och då under vissa dagar...   

Idag har hon varit sån. Hon har hållt på och städa och pyssla hela tiden och är allmänt urtråkig! Men det är en fördel med det hon gjort idag - hon har förbättrat utsikten åt mig. Ja, hon har faktiskt putsat några fönster. De som hon påstod var allra värst. Och konstigt nog var det just mina fönster... 

Mina fönster - det är alltså de fönster som jag använder mest. Alltså det lilla i hallen där man kollar vilka som kommer på uppfarten och det stora i vardagsrummet, där man kan stå i soffan och se ut igenom och hålla koll på vilka grannkatter som vågar sig in på vår tomt. Man kan också få en jättesnabb glimt av vilka hundar som går förbi på vägen utanför, även om det mesta av vägen skyms bakom syrenhäcken. Det är min favoritspaningsplats när matte och husse inte är hemma och jag inte har så mycket annat att pyssla med. 

När matte höll på som bäst morrade hon åt mig om några stora kladdiga fläckar på fönstrena... Vilka orättvisa beskyllningar! Det är ju flugorna som gör de där äckliga prickarna som är över hela rutorna efter en vinter. Jag bara råkar slå nosen i rutan då och då. Som när rådjuren och räven kommer, eller när flera grannkatter kommer samtidigt - då ökar spänningsläget markant där ute och man måste anstränga sig för att se ordentligt. Jag har i alla fall lärt mig att vara jätteförsiktig om fönsterbelysningen som står där och om mattes blommor. När jag var liten blev hon så himla grinig när jag hade rivit ner nå´t där  och då brukade hon förklara för mig att jag är en hund och att hundar inte får vara på fönsterbrädorna.  

Det där har jag aldrig riktigt fattat. Skulle det vara så mycket bättre med en fet katt i fönstret än en liten söt och smidig hund? Varför då??? 

När husse kom in hörde jag hur matte berättade att den där nya brummande fönsterskrapan funkade mycket bättre än hon vågat hoppas på och att det gick mycket lättare och fortare att putsa fönstrena nu.... Och vet du vad matte? Det är nog en himla tur det - för du behöver använda den en gång till snart.... För det där stora fönstret i vardagsrummet du vet - det har en konstig stor fläck mitt på rutan igen. Är inte det konstigt?

Spanaren Koy

Det är vår! Har ni märkt det? 

Det är jätteskönt och matte tycker att det är mycket roligare att gå ut med oss på lunchen än när det är vinter och snöslask. Idag var det hyfsat väder fortfarande när vi gick ut. Det var jag, farbror Abbe och så våran lille kompis Emil som var med. Vi gick och luktade och pinkade längs gångvägen i godan ro när vi fick möten med några andra små fyrbeningar. De var lite kaxiga, och Emil svarde upp, men jag orkade inte bry mig..Matte väste som vanligt varnande mot Emil (och mig) men berömde präktige farbror Abbe... Nåja.. Vi gick vidare utan konfrontationer. Vi luktade, strosade och snusade runt. Efter ett tag tyckte matte att jag skulle ta och göra vad jag förväntas göra på en rastrunda. Alltså kopplade hon loss mig och beordrade mig att gå upp i skogsdungen bredvid stigen och rasta. Visst. Jag sprang upp bland träden och letade upp ett bra ställe, hukar mig och är på väg... När två kaniner springer upp precis bredvid mig. Förmodligen oroliga att jag ska göra det rakt på deras bo. Gissa om jag kom av mig? Var sjutton kom de ifrån? Varför hade jag inte sett dem? Men nu när jag började nosa runt kände jag ju att det stinker kanin! Är det fler här? Har de lämnat några småungar också?? Nu ropar matte... Jag hör... Men jag vill inte... 

Okej då! Ja, matte - jag är här! "Gå och gör vad du ska" säger hon och jag springer tillbaka upp i backen... Och då fångas jag av kaninlukten igen... "Nej!" Hojtar hon - "gör vad du ska!" Jamen - det är ju precis det jag gör! Jag kollar läget här!! Jag förstår vad du säger... Att jag ska skita i allt! Men det skiter jag i! 

Skitungen Koy