Senaste inläggen

Att "ägodela" är nåt nytt och trendigt bland tvåbeningarna har jag hört...
Det går visst ut på att man har saker tillsammans och att alla inte behöver äga allting. Det tycker jag låter som en rätt bra tanke faktiskt. Jag tycker att andra kan dela med sig mycket mer till mig! Och det är ju inte nödvändigt att jag ska nöja mig med att bara ha en matte och en husse som klappar på mig och kelar med mig. Det vet ju alla som har träffat mig att jag gillar att bli ompysslad och att få gosa med nästan alla. Likaså med grejer. Även om de andra har köpt eller fått sakerna så kan väl jag få äga dem? Jag tycker vi inför det! Alltså är allt ditt även mitt. Och leksakerna som fanns i Bodils packning de måste vi ju också kunna dela på. Den där lilla valpen till exempel. Den var ju jättesöt! Lite mager i och för sig, men himla kul! Nu har jag lekt med den en stund och nu är den ännu tunnare... Men jag tycker vi gör så här: Vi delar! Jag tar utsidan så kan Bodil ta hand om resten...  

 

Generös Koy




Gott nytt år alla vänner! Hoppas ni haft det bra - det har jag! 

Jag har träffat en massa kompisar som jag har sprungit och lekt med och de senaste dagarna har jag också haft en labbetjej, Bodil, på besök som sovit över hos oss. Oj, vad jag har saknat att springa runt och busa med en labbe - på riktigt labbevis! Vet ni inte vad det är? Jo, det är att jaga varandra, småtacklas lite, och så jaga lite igen. Man kan låtsas vara helt ointresserad och gå iväg, för att sedan springa på och göra en ny attack från sidan... Typ så här: 
 


Det enda felet med detta var att matte satte på henne en långlina, för att kunna stoppa henne om rådjuren skulle råka dyka upp. Bodil är ju ganska ung och vi vet ju inte hur rådjuren uppför sig i närheten av Bodil, så det är bäst att vara försiktig. (När de får syn på mig står de bara still och väntar på att vi ska passera. De har väl lärt sig att det inte är någon idé att springa, för jag kommer bara och hämtar tillbaks dem då.   Nej, jag skojar... matte har sagt att jag inte får det - så jag skvallrar bara för henne att de står där, så får de stå kvar...)

Linan gjorde dock att Bodil fastnade lite då och då i sly och trädgrenar när vi lekte, så matte fick lov att komma till undsättning och trassla loss henne. Men när vi springer i stora varv och det är glest mellan träden har vi rätt kul ändå. Det är faktiskt riktigt roligt att få vara lekfarbror till en ungdom som är trevlig och visar respekt. Jag har inte behövt uppfostra henne alls ännu. (Om man bortser från att jag fick säga till henne att låta bli min matskål, då förstås.) 

När vi lekt en stund så här så fortsatte vi promenaden och plötsligt försvann Bodil iväg som en oljad blixt. Men min matte är rätt snabb hon också, så hon fick tag i änden av linan - men då var det för sent... Bodil hade hittat en badpöl och lyckats trampa sönder isen och tagit ett dopp redan.   Attans så kallt det måste ha varit! Men hon såg bara förvånad ut när matte hann fram till henne och sa åt henne att komma upp. Vafför då? Jag har ju kul! 

(Bodil förstod i alla fall att man ska lyssna när matte låter så där bestämd. Så där lät hon mot mig också på nyårsafton när jag kollade badtemperaturen nere vid sjön på vår morgonpromenad, men då var det i alla fall ingen is på vattnet... men jag gick upp då också.) 


När vi kom in och matte hade torkat oss torra fick vi varsit ben att ligga och tugga på. Och jag måste säga att jag blev imponerad! Jösses vilket tempo hon kunde tugga ben med! Där ligger jag verkligen i lä. Så för att undvika att hon sätter i sig allt på en gång och får ont i magen så är det bäst att jag gör en insats och tar hand om benen... Alla benen alltså....  

Kompisen Koy







 Äntligen har matte tagit sig samman tillräckligt för att gå till roliga berget igen. Det är faktiskt två månader sedan vi var där och lekte och då var farbror Abbe med. Sedan dess har matte gått andra stigar i skogen och helt enkelt undvikit den där roliga lekplatsen. Men så igår gick vi dit Igen. Och visst var det konstigt! Jag brukade alltid springa direkt och lägga mig i "bakhållsskrevan" medan Abbe placerade sig mitt i den allra brantaste backen i väntan på att matte skulle bestämma sig för vilket håll han skulle få börja leta åt. När hon sedan kastade bollen så satsade jag fullt och gensköt så jag kunde komma först fram och sno bollen mitt framför näsan på honom. Fniss ... Lite elakt nästan... 


Men nu när vi kom dit hade vi ju ingen Abbe med oss, så jag sprang, som den mest självklara sak i världen, och ställde mig mitt i backen som Abbe skulle ha gjort. Matte bestämde sig då för att jag skulle få börja springa uppför berget, så hon kastade iväg bollen uppåt och sedan fick jag springa och leta. När jag hämtat bollen och lämnat av den till henne (nåja, nästan i alla fall... Jag är ju inte så bra på just den lilla detaljen :)) så fick jag sitta kvar vid hennes sida innan hon kastade bollen neråt och jag fick springa och hämta.


Nästa gång fick jag order om att springa iväg rakt ner för sluttningen och sedan ropade hon stanna - och när jag gjorde det så kastade hon bollen, som jag fick hämta och springa ända upp till toppen och lämna igen. Puh!Det är jobbigt med den här intervallträningen måste jag säga. Men jättekul! i det här kan jag ju springa så fort jag vill och behöver inte vänta på henne hela tiden (vilket jag brukar få göra när hon vill att vi springer tillsammans... Då ser hon ut ungefär så här :)


Efter att jag fått springa upp och ner för berget ett antal gånger gick vi vidare ner till båtklubbens parkering och så fick jag gå ett spår också innan vi promenerade hemåt. Visst är det tråkigt att Abbe inte finns här längre, men det känns rätt bra att vi nu kan gå vidare och bygga upp nya lekar som är bara våra. Och Abbe ligger ju på ett moln och har ett vakande öga på att vi sköter oss ändå. 


Nu ska jag tjata lite på matte så kanske vi kan gå dit idag igen...
Ha en bra helg alla!


Sprintern Koy

Det här gör vi om tycker jag! Ofta! Det är ju jätteroligt att komma hem tillsammans med en nyinspirerad matte! När vi hade packat ur bilen och burit in alla grejerna - eller rättare sagt, matte hade packat ur och burit in grejerna - då sov jag redan. På rygg i soffan. Jag måste få säga att det är skönt att vara hemma efter fyra dagars kurs!

Men sen kom husse och då var jag ju tvungen att hälsa på honom också och kolla vad han tänkte fixa till middag. Det blev fisk idag, så det var inte jätteintressant i mina ögon. Men husse hade ju varit ensam, så det fanns lite rester sedan igår till mig. Tur att jag har världens bästa husse! 


Efter middagen gick matte och jag ut i skogen en sväng, och sedan tyckte hon att vi skulle träna att leka! Vilken bra ide! 

Man kan aldrig bli för bra på att leka! Och nu hade hon fått ny inspiration från de där kurserna hon gått på. Himla kul, måste jag säga! Vi har hunnit träna både plattform, stadga och följsamhet i kväll och förhoppningsvis blir det mer i morgon. Och sedan ska jag se om jag kan hitta några fler roliga kurser att skicka iväg henne på. Man kan aldrig få för mycket av en lekfull matte! 

Skoy Koy

Matte och jag är på kurs igen. Ja, det är ju sånt min matte håller på med nästan jämnt. Antingen fixar hon kurser åt andra eller så går hon kurser själv. Nu gör hon både det ena och det andra. Jag gillar mest det andra. I alla fall när jag får följa med. 

Igår fick jag vara med flera gånger. Först fick jag hjälpa dem att lösa problem och sedan fick jag lov att visa var min matte varit. På förmiddagen igår på problemlösningsseminariet så var det en tik som inte gillade oss andra fyrbeningar nå't vidare och som behövde få lära sig att stå ut ändå. Så jag fick lov att ställa upp som figurant och visa dem hur man gör. Matte och jag skulle möta den där tjejen och hennes matte på en gångväg utan att vara hotfulla och det var ju inga problem. Jag vet precis hur man gör det! Man går åt sidan och tittar åt ett annat håll. Att undvika griniga tanter är jag riktigt duktig på. Självbevarelsedrift är det enda som behövs och jag kan lova att det fanns mycket annat spännande att titta på! Det konstiga är att den där tanten fick en massa beröm och godis för det. Ja, ja.... Bara de var nöjda så.... 


Efter lunch fick vi sedan gå vidare och lära oss lite annat. Då ville matte att jag skulle visa var hon har gått... Nu tycker jag att det här börjar bli konstigt. Jag brukar i och för sig få hålla reda på henne, leta rätt på hennes grejer och även spåra när hon har varit ute och vimsat i skogen, men nu ville hon veta var hon gått på asfalten på en parkering... Hur förvirrad kan man vara?  Att hon glömt var hon parkerat bilen har jag varit med om. Men att inte minnas var man gått de senaste tio minuterna... Märkligt! 


Idag har jag också fått vara ute och spårat. Jag har fått leta rätt på mattes spår och jag har fått gå kors och tvärs över stockar och stenar, diken och vägar. Ja, man kan nästan misstänka att hon försökte lura mig. Men jag klarade det. Och jag gjorde det bra! Det var bara när det plötsligt kom en joggare springande emot oss mitt i spåret som jag glömde bort vad jag höll på med, för en stund. Men den här gången var det inte jag som flyttade på mig. Nej, jag stod kvar där jag var och väntade tills han försvunnit innan jag samlade ihop mig igen och avslutade uppdraget. Och jösses vad nöjd och glad hon var, min matte. Det här måste vi göra om! 

Koy på spåret






Min matte är en föreningsmänniska. Vet ni vad det är?
Nä, det vet inte jag heller faktiskt. Men jag vet att det är inte gott. Och det är inte roligt.

För min del betyder det i alla fall att hon är borta på en massa tråkiga möten och jag får vara ensam hemma. Eller med husse. Ofta är det samma sak. Husse sitter och äter inne med mig och sedan går han ut och då är jag ensam i alla fall.


Någon enstaka gång får jag följa med på ett tråkigt möte, men då brukar det bara innebära att ligga still på golvet i en klubbstuga. Hur kul är det på en skala? Det enda jag kan roa mig med då är att hitta någon att gosa med. Men det är i alla fall bättre än att inte få någon uppmärksamhet alls.  


Men ofta får jag vara ensam hemma. Det är ju bara några timmar, säger matte... och du behöver träna på det...Varför då? Jag tycker inte att jag behöver kunna det!
Jag har just lärt mig att det är väldigt trist att vara ensam hemma. Jag har nämligen aldrig varit det förut. Jag har alltid haft sällskap av en eller två katter och farbror Abbe. Men nu finns ingen av dem kvar och det är tråkigt.


När man är Border collie och har en katt att hålla reda på då har man inte tråkigt. Jag lärde mig ganska snabbt efter att jag flyttat in här att det bara fanns en plats som krävde hårdbevakning och det var kattluckan. Om jag ständigt bevakade den så ingen katt smet ut så hade jag aldrig sysselsättningsbrist. Katterna var inte helt förtjusta i detta, men jag höll mig sysselsatt.   


När katterna sedan tagit slut, och kattluckan monterats bort, har det varit lugnare men jag har ju alltid haft sällskap. Och övervakning. Farbror Abbe har visat hur man ska göra när man blir lämnad hemma. Man ska ligga och sova! Och om jag inte sov så kom han och sa till mig.   Men jag var ju inte alltid trött så jag kunde sova. Så jag hittade på lite annat ibland... Men det gillade inte Abbe. Påstod han... Han som hade lärt sig att man inte fick kolla vad som fanns på bänkarna i köket, på bordet och i ryggsäcken - han var värsta ögontjänaren! För varenda gång jag fyndade nå´t ätbart så kom han och tog det ifrån mig, åt upp det, och så var det bara att gå och lägga sig igen... Men nu är han inte här längre och passar på mig...


Ikväll när matte var iväg på ett möte så bestämde jag mig för att hitta på nå´t. Jag kanske kan göra lite nytta? Så jag tog hand om städningen av träningsväskan. Det var bergis en hel vecka sedan den städades sist, så det var på tiden. De där gamla godisarna sjöng faktiskt på sista versen redan och tuggpinnen som hon lovade mig i söndags den låg kvar där på botten av väskan. Det var tur att jag hittade den innan den också hann bli äcklig. Jag hann vända upp och ner på nästan hela väskan innan hon kom hem igen. Mest var det bajspåsar, första hjälpen-väska, vattenflaskor och sånt, men även några ganska roliga leksaker som jag hittade och plockade ut på golvet. En av leksakerna monterade jag sönder och kollade inuti också... Men det fanns inget kul där...

Men tror ni att jag fick någon uppskattning för allt jobb jag lagt ner? Nä - inte ens ett tack fick jag! Trots det tycker jag att det är roligare att ha nå´t att göra när jag blir lämnad, så nästa gång hittar jag nog också på nå´t kul   .

Uttråkad Koy



Det är så himla tomt utan dig! Du har ju alltid funnits där och när du sedan inte gör det är allt annorlunda... Bara en sån sak som att gå ut och gå. Matte brukar ju alltid säga att "nu går vi tillsammans" och då betyder det att du går ytterst på vänster sida, jag i mitten och sedan matte på min högra sida. Det här har matte varit jätte envis med sedan jag var liten och det har liksom blivit en vana.... Nu finns ingen som är ivägen på vänster sida längre! På gott och ont. Det är inte lika trångt längre, men inte heller lika tryggt.... Åtminstone inte för grannens katt...  


Matte har också plockat bort min matskål och hittat på att jag ska ärva din. Det är ju jättekonstigt! I den där "matbaren" med både mat- och vattenskål har jag tidigare bara fått dricka vatten - även om jag då och då provat att sno din mat... och nu ska jag få den som min egen tänkte hon. Men att stå på din plats och äta, det klarade jag inte.   Matte fick lov att flytta "matbaren" till min plats som jag är van vid... Sen har hon tyckt att hon skulle kunna återgå till att bara ge mig min mat igen. Men hallå! Jag har ju vant mig vid att få samma som du, även om jag bara fick lite, när du bara åt mjukmat för att du hade ont i munnen. Så jag har varit tvungen att matstrejka några dagar... Det är väl himla fräckt att bara ändra så där???


Sen är det en massa andra saker som är väldigt annorlunda också. Som när matte och jag var ute i skogen härom dagen och medan jag sprang och rastade så tappade matte bort flera saker. Ja - hon är fortfarande himla klantig!

Hon ropade på mig och sa att jag skulle sitta på hennes vänstra sida - och då brukar ju du alltid sitta till vänster om mig också - och sedan gjorde hon ett sånt där tecken och pekade att jag skulle springa iväg, men jag fattade inte vad hon menade riktigt... Vad skulle jag springa iväg för? Vart? Det blev ju nå´t helt annat än när vi har gjort det där tillsammans. Du och jag fick ju sitta bredvid varandra och du berättade ju alltid när vi skulle ut och hitta nå´t... ...sedan fick en titta på när den andra letade.   Det är klart att jag hade koll på dig under tiden - det är bara matte som inte fattat det!!!  Nu fick hon lov att visa mig att hon ville att jag skulle leta rätt på alla hennes tappade saker alldeles själv. Det enda som var bra med det, var att jag fick alla belöningarna själv och jag behövde inte vänta heller... och nu när vi har gjort det några gånger så har det blivit rätt så kul att vara sakletare igen!


Att vara ensam hemma är himla mycket tråkigare utan dig också! Även om du inte ville leka så var det skönt att kunna ligga bredvid dig och mysa. I lördags när matte och husse var borta fick jag i och för sig ett ben att gnaga på, men det hade varit bättre om du var här! Det var mycket bättre när vi samarbetade om att hålla vakt. När jag ska fixa det själv så kan jag inte sova lika djupt, så jag blir mycket tröttare av det. Tur att de inte var borta så länge i alla fall.  


Alla ritualer och vanor blir också jättekonstiga utan dig: Som i morse när vi kom hem från promenaden i spöregnet så stannade matte som vanligt på trappan utanför dörren och så frågade hon mig "Kan du skaka dig innan vi går in?" Klart jag kan! Varför skulle jag inte kunna det? Det har jag ju lärt mig av Abbe. Hon blev riktigt förvånad faktiskt. 

Och trots att matte alltid tyckt det varit lite jobbigt med blöta hundar innanför dörren, så var just det - att bli torkad med ett badlakan - en av dina stora favoriterstunder. Så där innanför dörren i morse började matte plötsligt gråta och så saknade vi dig extra mycket igen.     


En annorlunda Koy




        Vår allra finaste vän,  Abbe, har efter en kort tids sjukdom, lämnat oss.

Abbe var den mest fantastiska vän och träningskompis man kan tänka sig. Alltid pigg och glad när det hände nå´t och alltid intresserad av att lära nytt. Bara det fanns en boll eller en godbit som belöning så kunde han anstränga sig till det yttersta för att lyckas.


Han har lärt vår matte en himla massa om hur man kan använda trix och konster i friskvårdande syfte och tack vare Abbes träningsiver så blev det också både kurser och tävlande i freestyle, lydnad och agility trots artrosen i lederna. Varenda dag ville han ha sin morgongymnastik på skogspromenaden. Konsterna varierade utifrån dagsformen, men glädjen i att få jobba fanns alltid kvar.


Abbe var fantastisk på att arbeta med nosen och han har hittat åtskilliga bortslarvade nycklar, halsband och andra värdeföremål, liksom en hel del skräp som människor lämnat efter sig i skog och mark. Allt har vi inte tagit hand om, men många sopor har städats undan från vår natur. Att leta kantareller var också en uppskattad uppgift, särskilt när han kunde norpa åt sig en och annan innan matte hann fram.


Abbe älskade att bada och fick han simma och hjälpa till med tilläggning av båten, bärgning av föremål eller andra göromål i vattnet så var lyckan fullkomlig. Hur ska vi klara oss nu när vi tappar nå´t i vattnet? Om han sedan fick åka gummibåt tillsammans med husse också så var semestern räddad. Så skönt att du hann göra det den här sommaren också!


Abbe var alltid vänlig mot alla runt omkring och dessutom var han oerhört känslig för hur människor i omgivningen mådde och han fanns alltid där för att ge tröst åt andra vid behov.

Vår mattes gamla moster som inte tyckte om djur under hela sin livstid och aldrig ville ha dem i sin närhet ger det mest fantastiska och unika exempel på Abbes förmåga som man kan tänka sig: Denna moster var drygt 90 år när hon miste en mycket närstående vän. När matte var och hälsade på några dagar senare ville hon inte lämna Abbe i bilen, så han fick följa med in, men ligga stilla på dörrmattan i hallen medan de fikade och pratade i köket. Mostern var ledsen när hon berättade minnen och grät lite när hon kände att "snart så är jag ensam kvar"... Plötsligt smyger Abbe in i köket utan en blick på matte och går raka vägen fram till denna gamla kvinna som aldrig velat hälsa på honom tidigare och lägger sitt huvud i hennes knä. Matte bara gapar när hon ser sin moster börja klappa hunden över huvudet medan tårarna trillar nerför hennes kinder... När sedan begravningen kommer och matte sitter mitt emot prästen och sin moster så tror hon inte sina öron när hennes moster berättar för prästen om den "fantastiska hunden Abbe"... Inget annat djur hade lyckats beröra denna person på ett positivt sätt under 90 år tidigare, men Abbe kände - just där och då när han låg på en dörrmatta i en främmande hall - att hon behövde någon att bry sig om...   

Det var vår Abbe.


Abbe trivdes alltid bäst när han fick vara med och vara nära. Hans egenhet att ligga nedanför soffan/stolen och begära att matte "håller tass" orsakade många leenden och hans förkärlek för att ligga ovanpå husse i en tvåmanssoffa gav extrem närkontakt. 


Många var de vänner som föll för Abbe och som gärna ville ta hand om honom när vi behövde passning. Tack alla som hjälpt oss att ta god hand om Abbe - han bad oss hälsa till er alla att ni betytt mycket! 


Abbe drabbades av en ovanligt aggressiv form av cancertumörer som satte sig i munnen och halsen och som inte kunde behandlas. Vi är tacksamma för ett väldigt bra omhändertagande och professionellt bemötande av personalen på Albano Djursjukhus som vi hoppas slippa uppsöka på länge nu :). 


Koy och mina tvåbeningar




Skapa flashcards