Jag tränar mig på att hålla balansen. Och nu handlar det om just det, att stå på benen eller att hålla sig kvar när underlaget är svajigt. Den här veckan tillbringar vi i segelbåten och här är det ofta lite gungigt... Jag tar mig utan problem av och på båten, det är en baggis - utom de gånger jag blir nedmejad av farbror Abbe som alltid ska först fram och kan bäst:( Men i gårkväll provade jag högen med båtkuddar - ni vet såna där fyrkantiga blå med vitt snöre runt - som matte hade staplat på varandra inne i en koj. Jag lade mig högst upp på den högen och det var inte helt enkelt att hålla balansen... Jag har provat att stå längst ut på peken också och hålla mig kvar. Det är den där lilla träbryggan som sitter längst fram i fören på båten och om man missar och trillar här kan det gå illa. Man kan slå sig i berget eller trilla i vattnet. Inget av alternativen är bra, så det gäller att hålla balansen. Sedan är det det där med att balansera på hala klippor.... Det är svårt ibland, och när det är en svart kant på Klippan brukar det vara extra svårt. Då är det snorhalt kan jag lova, det räcker med lite svall, så är det som om någon har såpat berget.... Matte envisas med att jag ska ha flytväst när jag tränar på det här, för hon tror inte att jag kommer att klara det. Men jag visar henne gång på gång att "Jag kan själv!" Och sedan är det balansövningar i vattnet jag håller på med. Alla fyra tassarna på en hal sten i vattnet är en utmaning! Och det tränar jag på nästan hela tiden istället för att simma. Jag går ned i vattnet och ser ut som om jag ska bada... Men det är bara en luring... För jag ska balansera! På en sten. Det tycker jag är jättekul! Nu ska jag dessutom få prova att åka gummibåt - det är också en balansövning - och jättespännande...Balansören Koy

Jag är lite feg ibland. Särskilt när det gäller att hoppa i djupt vatten, men eftersom farbror Abbe simmar runt hela tiden vill jag så gärna vara med... Jag springer fram och tillbaka längs berget och funderar på hur jag bäst ska komma i... Och så plötsligt halkar jag! Pluuums! Blöt blev jag!!! Men jag simmade och kom upp igen. Kallt blir det efter en stund och jag insåg att jag behöver värma mig. Vad kan då vara bättre än att hitta en husse som har somnat i solen på en klippa? Jag slängde mig i famnen på honom och han vaknade med ett ryck! Hela tröjan blev blöt och full med tång och hundhår när jag låg tvärs över honom med min blöta flytväst på mig:)) "vad är detta? Jag känner mig som ett träsktroll" väste han missnöjt, vilket roade matte mycket. Hon tyckte det var en fantastiskt bra beskrivning av vad hon såg. Synd att hon inte hade en kamera till hands:) Träsktrollets hund, Koy

Idag kan jag! Jag vågar och jag kan!!! Simma alltså, utan att bottna! Jag är jättemodig, fast bara korta stunder än så länge. Men jag har hämtat in en flytdummie, en pinne och lite tång utan att drunkna:) Jag har i och för sig flytvästen på mig, och så är jag förtöjd i en lång lina, så jag inte simmar åt fel håll för det är jättesvårt att lyssna på matte samtidigt också. Men snart så kan jag nog lika bra som Abbe på att simma. Jag är i alla fall bäst på att städa upp tång. Och jag har å göra... Sjöbusen Koy

Det är skräpigt här i strandkanten. Någon har spritt ut en massa tång, sjögräs och vass här. Så det är bara till att sätta igång och röja. Det är ganska kul att plaska i vattnet, men det är läskigt när man plötsligt inte bottnar längre. Tycker jag i alla fall... Så jag måste ha flytvästen på mig säger matte och för säkerhets skull även vara förankrad i en långlina. Men oj vilket jobb det var att röja här. Jag släpar in tångruska efter tångruska, och så plötsligt har de flutit iväg igen...Ett varaktigt nöje jag hittat på.
Tillförordnad skärgårdsstädare Koy

Nu har jag tagit med min matte på kurs i den ädla konsten att valla får igen. Vi var ett gäng ganska unga hundar och en hel del av oss har dessutom orutinerade människor.

Det första vi skulle ha koll på var balansen. Och då handlar det inte bara om att hålla sig på benen själv utan dessutom ska man ha koll på helhetsbilden och hålla den i balans. Matte/husse ska vara "klockan tolv" (och på benen), fåren i mitten och vallhunden "klockan sex"  när vi förflyttar oss. Inga problem när vår fröken förklarade och visade på en bild hur det skulle vara...

Sen var det det där med kartan respektive verkligheten... Vilket är det som gäller när bilderna inte stämmer överens? Vi kom överens om att det är kartan man ska lita på och alla fel kan vi skylla på våra människor:))

De (människorna) tänkte dessutom inte på att instruera fårskallarna om att de skulle vara i mitten. De bara förväntade sig att de skulle uppföra sig, men tji vad de bedrog sig:) De här fåren sprang till tvåbeningarna så fort de såg en hund närma sig, och sedan var det svårt att få bort dem ur knävecken. Men efter att ha tränat en dag började det funka för de flesta och dag två gick det riktigt bra och alla kom iväg därifrån utan att ha ull med sig i bilen hem (tror jag i alla fall).   

Vi skulle dessutom se till att jobba med rätt attityd i ett bra tempo och vara uppmärksamma och lyhörda för nya direktiv från våra tvåbeningar. Tyvärr var instruktionerna ofta helt åt skogen felaktiga, och då är det inte lätt att veta hur man ska hantera det. Ska jag görs som jag blir tillsagd, fast jag vet att det är fel, eller ska jag låtsas missförstå så det blir rätt??

Alla hade vi ju olika styrkor och svagheter och det var nyttigt för tvåbeningarna att titta på och diskutra med varandra så de kunde lära av varandra också. Det blir ju så jobbigt om var och en måste prova allt och visa allt själv för sin människa. Det är ju dessutom ett extra jobb om vi ska hantera obalanserade förare också. Det klarar jag mig utan, tack:))

Balanskonstnären Koy

Jag gillar dragkamp och jag kan hålla på nästan hur länge som helst. Det är ganska sällan som farbror Abbe vill leka dragkamp med mig, men ibland händer det. Det brukar vara så att han håller i bollen och jag hänger i snöret och drar. Och det brukar vara jag som vinner, för jag släpper helt enkelt inte taget. Det gör han till slut.... Om inte annat för att det är obekvämt att gå och dra omkring med en Border Collie i mungipan. Eftersom Abbe brukar morra åt mig och säga åt mig att hålla mig borta när han kommer först fram till bollen har jag nu utvecklat en ny taktik... Jag lät honom komma fram först och ta bollen och då vänder han glatt mot matte och springer mot henne. Då "tog jag rygg" på honom tills jag kom upp jämnsides. Och så greppade jag snöret som sitter fast i bollen och som hänger ut på sidan av hans mun och medan vi springer så växlar jag ner och gasar... Det innebär att bollen dras framåt mot hans framtänder och då orkade han inte hålla emot:)) hi, hi, hi! Jag vann igen!!! Svartvit bollsnappande Koy

Idag har vi sprungit och spårat. Himla kul var det. Matte lade ett spår åt oss var medan vi fick vänta i bilen. Sedan var vi ute och sprang en stund medan spåren låg till sig. Sen fick jag leta rätt på mitt spår. Det var inte så svårt och det gick jättebra till första apporten. (det var en läderbit som matte haft i handen så den hade hennes vittring, så vet jag att den hörde dit.) sedan blev det svårare för då blev underlaget annorlunda. Från skog och mossa till grus och sedan gick spåret över en träbro innan det blev skog igen. Men jag klarade det fram till andra apporten också. Den läderbiten lyfte jag upp och gav till matte. Ni skulle ha sett henne då! Då kunde man tro att hon vunnit på lotto eller nå't. Hur kan man bli så glad över en liten läderbit? Jag måste hitta fler såna åt henne om den nu är så värdefulla för tvåbeningar... Hmmm... konstigt... Sedan fick jag fortsätta spåret igen och då blev det knepigt igen för då hade någon annan tvåbening varit där och gått runt och luktat. Det gjorde att det var lite svårt att avgöra var matte hade gått, men med koncentration gick det också. Men den där andra tvåbeningen hade suttit på ett ställe rätt länge och plockat bär och det gjorde det väldigt knepigt, men jag hittade den träpinne som matte hade tappat också. Och i slutet av spåret hade hon dessutom tappat mig kamptrasa:( . Det tycker jag var extremt klumpigt. Det är tur att hon har mig som kan hitta allt hon tappar.Städ-Koy

Nu har matte fått för sig att vi ska kunna sitta kvar. Läääänge. Abbe gör det redan väldigt bra när han vet att han ska få leta, så nu är det jag som ska tränas... I morse lade matte ut ett par saker åt olika håll och så fick jag börja leta. När jag hittat en sak fick jag komma in och lämna av den för att sedan få leta efter nästa. Sedan var det Abbes tur att leta och då fick jag sitta still under tiden. Sedan gjorde vi fler övningar och det blev svårare och svårare, men vi klarade det bra och matte var jättenöjd när vi gick hem. På eftermiddagen har vi tränat agility och även där vill matte att jag ska sitta kvar. Hon säger att det är jätteviktigt i starten att man sitter tills man får OK att starta. Och det gjorde jag idag. Men så fort hon sa att jag fick starta så började jag träna henne att bli snabbare. När hon var duktig och sprang på så gjorde jag som hon visade, men när hon var långsam och trög hoppade jag några extra hinder medan jag väntade på henne.... Det blev inte så bra, men hon skärpte sig och gasade faktiskt! Och jag kan inte säga annat än att hon faktiskt försöker:). Däremot när vi kom hem igen var hennes tempo under all kritik! Hon gav oss ingen mat utan satte sig och åt själv istället. Fräckt! Så jag bestämde mig för att drilla henne lite. Jag gick ut i köket och sparkade till min rostfria matskål så det sjöng när den for iväg. Ingen reaktion. Ny spark, nu med ännu mer tryck i så de skramlade bra. Nu hojtade hon att jag fick vänta lite... Nä! Det är inte OK! Jag vill ha mat nu! Så jag tog tag i skålen och skickade in den i en skåpdörr i köket. (det är inte alltför längesedan hon målade dem, så det brukar ha effekt.) Den tog! Nu kommer hon och häller upp mat åt oss. Och naturligtvis ska vi sitta kvar först och vänta på ett "varsågod". Visst, visst... Men vem tränar vem egentligen? Koy med sittsår