Det är tidig morgon på en liten ö i Stockholms skärgård. Vi är instängda i en segelbåt med våra sovande tvåbeningar och det börjar bli väääääldigt trist... Så vi sätter igång att väcka matte. Ja, det brukar vara mest framgångsrikt, så vi började där. Jag hoppade helt enkelt in i hennes koj och lade mig på hennes huvudkudde och pussade henne i ansiktet. Och det gick ju rätt bra. Hon vaknade och hon förstod att vi behövde få gå ut. Så vi hoppade i land och gjorde vad vi skulle och sedan ville Abbe gå tillbaka o lägga sig igen. Märkligt! Så kan vi inte ha det!!! Nej, jag vill definitivt inte sova mera nu. Men matte hittade på en bra lösning och gick tillbaka med Abbe som fick sova vidare tillsammans med husse som inte heller ville vakna idag.

Hon sa åt mig och Emil att vi skulle vänta under tiden. (Emil är en liten schnauzer som är och hälsar på hos oss ett tag i sommar, på gott och ont. Mest ont! Han är inte alls van vid båtliv och sånt, så han har mycket att lära.) Och visst - det är inga problem. Jag ska visa honom nåt kul! Kom igen - vi springer längs kanten här på klipporna! Vi kan springa i kapp! Du kan inte ta mig! Jag springer först och jag anpassar farten så att han nästan hinner i kapp mig. Ja, om jag springer för fort då brukar han inte vilja fortsätta. Men det är inget stort problem, det är bara att sakta in lite... Kolla så nära kanten jag vågar springa! Kom igen då! 

Men oj! Vad hände? Trampade du på den där svarta kanten? Oj! Det glömde jag visst att förklara för dig... Den ska man inte springa på för den är såphal! 

Har du sett matte? Så det kan bli! Han som inte vågade gå i vattenpölarna här om dagen - han badar! Fniss  fniss... 

Men ta det lugnt! Han kommer ju upp! Lite blöt bara... Hi,hi,hi... 

och nej - det var inte alls mitt fel! Vi lekte ju bara och jag visade bara hur kul det är att springa så här...  

Koy - på väg mot snickarboa

jag skulle vilja... Men jag vågar inte riktigt... Det är ett problem! Farbror Abbe som inte är särskilt tuff i vanliga fall vågar ju... och jag försöker och försöker men jag lyckas inte riktigt komma över att jag tycker att det är läskigt. Jag skulle vilja vara mindre lik min matte och mer lik en labrador! Ja, labradorer bryr sig minsann inte om att det är kallt om magen när de ska bada. Men det gör min matte. Och det gör jag. "Sådan herre sådan hund" säger de ju, men varför gäller det i så fall inte labradorer? Vi har ju faktiskt samma matte. 

Nu har jag tillbringat ännu en dag av mitt liv stående på en sten i vattnet och då och då - i ren frustration - skäller jag till för att få lite uppmärksamhet och coaching så jag vågar mig på att simma en bit. Matte påstår att jag uppför mig som ett litet barn som hela tiden vill ha föräldrarnas uppmärksamhet och bekräftelse under sina försök att övervinna rädsla och osäkerhet i simträningen. 

Så matte har suttit där bredvid mig och gett mig beröm och glada tillrop och jag har vågat simma lite fram och tillbaka, men varje gång jag ska gå i på nytt tar det stopp när det kommer till att blöta ner magen... Hua!! 

Jag gillar i alla fall applåderna som matte ger mig varje gång jag simmar och jag gillar också att vårt sommarbarn som är en ännu värre badkruka än jag ser upp till mig och ger mig beundrande blickar när jag kliver upp med vattnet rinnande ur hela pälsen. 

Matte säger också att det finns en fördel med att jag tränar upp mitt balanssinne när jag står sådär på en sten. så mina sjöben är nu ganska välutvecklade och jag kan utan att trilla ta mig upp och ner från båten själv och jag är väldigt duktig på att hoppa från sten till sten när det är nödvändigt. Jag klarar dessutom att hålla balansen riktigt länge med alla fyra tassarna på en liten såphal sten under vattnet. Bara jag inte blir blöt om magen! 

Balanskonstnären Koy