I vårat område bor det ett antal små hundilskna "tussar" som brukar skälla ut mig varenda gång vi möts - helt utan anledning faktiskt. Jag har ju faktiskt inte gjort nå´t. Ännu.   

Nu när vi har "kusinbesök" är det inte heller helt lämpligt att göra så. Han gillar nämligen inte att bli utskälld av andra hundar, det framgår med all önskvärd tydlighet och han har för avsikt att gå fram och tala om det för dem om han får möjlighet.      Men min matte har än så länge satt stopp för det.   Och det har gått riktigt bra under hela veckan. Ända tills idag.

När vi var ute i skogen kom det två stycken små tussar springande, vilt skällande. En svart och en vit. Den vita var tuffast och sprang rakt emot oss... Matte bromsade oss i kopplena och tittade efter en medföljande tvåbening, men det fanns ingen. "Jaha", sa matte "har de nu släppt ut er igen..."

"Det var väl självaste..." muttrade hon innan hon blev avbruten av att min kompis tyckte att "nu får det väl ändå vara nog!" och kastade sig framåt för att läxa upp dem. Men då belv matte ännu grinigare... 

"Nej!, sådär gör vi inte!" sa hon och så sade hon åt oss att gå bredvid henne när hon satte kurs rakt emot hundarna som fortfarande skällde vilt, men nu vände och sprang hemåt.   
Bra där, matte - då får vi ju se var de bor...   Och det tog inte så lång stund innan det kom en tvåbening sättande från en tomt där han just tänt grillen. Han försökte fånga in sina små griniga tikar som inte alls hade lust att bli infångade. Matte berättade att det faktiskt inte var första gången vi mött dessa två ensamma i skogen och att vi inte tycker det är OK. Hon tipsade dem om att sätta upp ett staket och hålla bättre koll på sina hundar i fortsättningen.  Det är ju faktiskt inte så kul att träffa de där, för även om de är små så är de väldigt otrevliga.  Och tänk om de skulle bli tillsagda av en större hund - då kan det bli riktigt jobbiga skador...  Hussen sa ingenting när han lommade iväg med en svart och en vit tuss under varje arm.

Bitchens bästa Koy

Vi har besök av min kusin från landet sedan en vecka. Han är en lite annorlunda typ kan man säga. En walesare och ibland lite svår att förstå. De snackar ju så konstigt. Jag fattar inte riktigt vad det är han håller på med när han går iväg för sig själv. Jag gissar att han kollar efter rådjuren och struntar i att man inte får det...

Han verkar faktiskt vara ganska okänslig och egensinnig.  Han bryr sig inte så mycket om att lyssna på min matte, och han vill inte ha vanligt hundgodis. Det passar mig utmärkt - det kan jag ta hand om! 

Men matte frågade bara om han inte ville ha när det vankades gott godis heller. Och då blev han plötsligt väldigt intresserad. Så hon övertalade honom om att lyssna lite bättre i alla fall och då fick vi blodpudding. Så helt dum är han nog inte... 

Matte och jag brukar ju alltid leka i skogen på våra promenader och det börjar han också tycka är kul verkar det som. Vi klättrar på stenar o trädstammar, letar godis eller saker på marken eller hoppar över nedfallna träd och grenar. Han är inte lika smidig som jag, men han lär sig. Och han bryr sig mycket mer om att lyssna på matte när vi leker faktiskt. Då försöker han förstå.

Men när kopplet har fastnat runt en av baktassarna på promenaden så blir han inte särskilt bekymrad. Han bara fortsätter att gå, även om benet dras bakåt så har han ju tre tassar till att gå på... Undrar hur länge han skulle fortsätta om inte matte trasslade ut honom?

Det är inte helt enkelt att dra igång honom att leka heller och det tog lång tid innan han ens började försöka. Men nu, tillslut, så har jag lyckats få igång honom ibland. Problemet är bara att han tar mina saker då och dem vill jag faktiskt behålla själv! 

En sak är vi i alla fall rätt lika på: Vi är inte särskilt intresserade av vår egen hundmat. Det var bara de första dagarna som vi brydde oss om att vakta våra matskålar, men när ingen ville stjäla så spelade det ju ingen roll.. Så vi har bytt mat med varandra - men det vart inte så mycket bättre för det. Tyvärr! 

Kusinkompis Koy

  Äntligen Hemma! Visst är borta bra - men hemma är faktiskt bäst!

"Borta" har de senaste dagarna varit på några campingplatser i Dalarna med husvagnen, matte och husse, och större delen av tiden har jag åkt bil och promenerat bland en massa andra turister. Sedan har det ju också blivit lite bad och vanliga hundpromenader också - men egntligen alldeles för lite, enligt min uppfattning.

Min matte och husse är ju riktiga nybörjare på det här med husvagn och campingplatser, så de har ingen riktig koll ännu. Förra året var första husvagnssemestern på typ 25 år, så de behöver helt klart bli mer rutinerade på att leta upp sin typ av campingplatser... för de vill inte vara på samma ställen som alla andra...

I tisdags åkte vi hemifrån mot Dalarna för att hitta nå´t bra ställe i närheten av Dalhalla utanför Rättvik - men inte i kaoset kring Classic car week i Rättvik. Onsdagen var tänkt för ett besök där och med avslut på Dalhalla, men resten av tiden skulle vi bara turista runt. Så matte satt som kartläsare i bilen och letade efter lämpliga campingställen. Kanske kan det finnas nå´t vid Leksand?

Hon hittade en annons om Leksands camping och ditåt styrde de medan matte läste vad som stod... Lite misstänksamma blev de vid benämningar som "familjecamping" och "barnens favorit" och när de upptäckte att det låg som närmsta granne till ett sommarland så var beslutet enkelt: Ta oss härifrån!

Via en kringående rörelse runt Tällberg styrde vi söderut igen och nu hade matte hittat nåt som hette Västanviks camping som hon guidade oss till.  Det ligger jättevackert och är ett litet, lugnt och fint ställe med bra sandstränder för att gå i och bada - men väldigt långgrunt!
    

Nästa dag tillbringades bland bilar, bilar och åter bilar... och sedan sov vi en natt till på den här campingen.

På torsdagen åkte vi vidare mot Mora och Orsa och matte fortsatte att kolla efter Campingplatser. När matte såg reklamen för Orsa Grönklitt så bestämde hon oss för att dit upp skulle vi åka. Det lät ju helt fantastiks bra med gångavstånd till Rovdjursparken, restauranger på toppen, modernt servicehus och skogen inpå knuten. Sagt och gjort. Långt var det och det gick upp, upp, upp... Till slut var vi där enligt en skylt som hälsade oss välkomna - till en stor grusplan med ett antal elstolpar på. Ett servicehus fanns det och fyra andra husvagnar, varav en höll på att packa ihop för att ge sig iväg...

Orsa Grönklitt måste ha en fantastisk marknadsföringsavdelning i alla fall...

Nåväl, när vi ändå är här är det väl lika bra att se sig omkring då. Först till fots då jag fick en promenad. Jag kan intyga att skogen var det inget fel på, men den var väldigt lik den vi har hemma. Sedan var de hungriga och bestämde sig för att hitta de där restaurangerna. Så husvagnen fick stå kvar när vi åkte till Rovdjursparken och husse gick och kollade. Nä - det föll inte på läppen, så in i bilen igen och iväg upp till topprestaurangen. Båda mina tvåbeningar ställer sig och läser menyn, tittar på varann och frågar samtidigt: "känner du för nåt av det här?" Svaret från båda var "nej." "Särskilt inte till det priset." 

Innan vi hoppade in i bilen igen så tittade vi på utsikten och sedan gick det bara utför! 

Jaha - men vi får väl ta en titt på Orsa camping då, säger matte....

I incheckningen frågade matte: "har du nån ledig hörna i utkanten utan en massa skrikande barn och full turister, för oss och en hund? Killen garvade och sa att det hade han - långt där borta vid hundbadstranden, där är det inte så många som vill bo. Det är för jobbigt att gå ända hit till lekplatsen och badet... 

Det passade oss perfekt! Även här testade jag det långgrunda badet och vi gick dessutom på en ordentlig promenad runt det stora området innan vi tog kväll. 

Resultatet av årets semestertest på två campingplatser:

Västanviks camping får mitt omdöme "bäst i test 2017". Det är en lagom stor, lugn och fridfull camping som ligger vackert och är välskött. Matte lägger in en liten reservation mot vattenransoneringen i servicehuset, men vem behöver duscha där när man kan bada i sjön?

På andra platsen kommer Orsa campings hundhörna. Den enda kritiken mot denna var att de helt missat att sätta ut papperskorgar på den här delen av området, vilket resulterade i att mycket hundskit låg kvar. Alla med hund gick ju här, så det var en klar miss i planeringen. 

Årets långnäsa utdelas till matte för besöket vid Orsa grönklitt. Lärdom: Man ska inte tro på allt man läser..

Årets erfarenhet: Fråga efter en lugn hörna och de blir glada att kunna göra dig nöjd med de mest svåruthyrda platserna. 😜

Expertsemestrare Koy

I går fick jag mig en överdos av bilar! Det var bilar på längden, bredden, höjden och tvären... Minst...

Dagen började med bilresa från campingen till Rättvik och där var det någon sån där bil-happening som alla med stora fina bilar måste vara med på. Ja, husse fick ju inte ha med sin egen bil den här gången, eftersom det inte skulle gå nåt bra med husvagnen, och inte vara så bekvämt för mig 😜, men titta på andras bilar kunde han ju få en stund, sa matte. "En stund"... Hur lång är en stund???

Jo, det kan jag berätta - det är jäääätttte långt! 🙄😖😲

Vi ställde vår bil en bit i från den värsta trängseln och sedan gick vi och flanerade. 😬 Hörde ni? Jag fick lov att flanera bredvid min matte, i kort koppel genom staden medan hon och husse kollade på en massa stora, fina (och även en och annan mindre fin) bilar i olika färger och modeller. Många av dem åkte förbi på gatorna och andra stod uppställda för beskådan.

En gång satte de sig ner ett tag och tog en paus och käkade, men sedan gick de fram och tillbaka i långsam takt bland massor av andra människor igen. Jag höll koll på alla småbarn och alla hundar vi mötte, men matte sa att jag inte skulle bry mig om dem alls. Så vad menar hon? Att jag också skulle kolla på bilarna? Sååå tråkigt! Den enda gång det blev lite intressant var när matte hittade en Thunderbird cabriolet med bara två säten som hon funderade på om inte hon och jag kunde åka med till agilitytävlingarna. Alla burar, stolar, tält och väskor skulle i alla fall få plats i bagageutrymmet...🤔. Hon kom på att hon hade sett några skinnhjälmar och glasögon i nåt stånd längre bort, som hon kunde köpa till mig. Men hon blir nog tvungen att börja spara till bilen i så fall.... 

Men till slut gav de sig... Jag fick hoppa in i bilen och vi skulle åka och hälsa på nån. Matte ringde och sedan blev det ändrade planer igen. Vi parkerade på nytt och sedan skulle vi gå en promenad igen för att kolla på nåt... Ja, just det - bilar! Den här gången var det några som skulle göra världsrekordförsök med att köra bilar i vatten... Ja, de verkar kunna hitta på vad som helst de där tvåbeningarna! 

Till slut åkte vi i alla fall vidare och fikade hemma hos mattes jobbarkompis. Det var skönt, för då fick jag ligga i gräset och vila och jag blev klappad på av massa olika människor. Men kan ni gissa vad de pratade om? Ja, just det! Bilar! 

På kvällen blev det parkeringshäng. Efter en långpromenad i skogen vid Dalhalla så var det himla fullt på parkeringen när matte och husse skulle dit. Tack och lov så fick jag ligga kvar i bilen under tiden och vila mig från trängsel med tvåbeningar och jag fick ännu en promenad på skogsvägen innan vi kunde komma iväg därifrån och ta oss igenom Rättvik igen. Varför? Ja, det var en och annan bil i vägen! Det är en himla tur att jag trivs så bra i bakluckan på mattes bil! 

Bilgalen Koy