Nu har matte fått för sig att vi ska kunna sitta kvar. Läääänge. Abbe gör det redan väldigt bra när han vet att han ska få leta, så nu är det jag som ska tränas... I morse lade matte ut ett par saker åt olika håll och så fick jag börja leta. När jag hittat en sak fick jag komma in och lämna av den för att sedan få leta efter nästa. Sedan var det Abbes tur att leta och då fick jag sitta still under tiden. Sedan gjorde vi fler övningar och det blev svårare och svårare, men vi klarade det bra och matte var jättenöjd när vi gick hem. På eftermiddagen har vi tränat agility och även där vill matte att jag ska sitta kvar. Hon säger att det är jätteviktigt i starten att man sitter tills man får OK att starta. Och det gjorde jag idag. Men så fort hon sa att jag fick starta så började jag träna henne att bli snabbare. När hon var duktig och sprang på så gjorde jag som hon visade, men när hon var långsam och trög hoppade jag några extra hinder medan jag väntade på henne.... Det blev inte så bra, men hon skärpte sig och gasade faktiskt! Och jag kan inte säga annat än att hon faktiskt försöker:). Däremot när vi kom hem igen var hennes tempo under all kritik! Hon gav oss ingen mat utan satte sig och åt själv istället. Fräckt! Så jag bestämde mig för att drilla henne lite. Jag gick ut i köket och sparkade till min rostfria matskål så det sjöng när den for iväg. Ingen reaktion. Ny spark, nu med ännu mer tryck i så de skramlade bra. Nu hojtade hon att jag fick vänta lite... Nä! Det är inte OK! Jag vill ha mat nu! Så jag tog tag i skålen och skickade in den i en skåpdörr i köket. (det är inte alltför längesedan hon målade dem, så det brukar ha effekt.) Den tog! Nu kommer hon och häller upp mat åt oss. Och naturligtvis ska vi sitta kvar först och vänta på ett "varsågod". Visst, visst... Men vem tränar vem egentligen? Koy med sittsår