Nu har jag tagit med min matte på kurs i den ädla konsten att valla får igen. Vi var ett gäng ganska unga hundar och en hel del av oss har dessutom orutinerade människor.

Det första vi skulle ha koll på var balansen. Och då handlar det inte bara om att hålla sig på benen själv utan dessutom ska man ha koll på helhetsbilden och hålla den i balans. Matte/husse ska vara "klockan tolv" (och på benen), fåren i mitten och vallhunden "klockan sex"  när vi förflyttar oss. Inga problem när vår fröken förklarade och visade på en bild hur det skulle vara...

Sen var det det där med kartan respektive verkligheten... Vilket är det som gäller när bilderna inte stämmer överens? Vi kom överens om att det är kartan man ska lita på och alla fel kan vi skylla på våra människor:))

De (människorna) tänkte dessutom inte på att instruera fårskallarna om att de skulle vara i mitten. De bara förväntade sig att de skulle uppföra sig, men tji vad de bedrog sig:) De här fåren sprang till tvåbeningarna så fort de såg en hund närma sig, och sedan var det svårt att få bort dem ur knävecken. Men efter att ha tränat en dag började det funka för de flesta och dag två gick det riktigt bra och alla kom iväg därifrån utan att ha ull med sig i bilen hem (tror jag i alla fall).   

Vi skulle dessutom se till att jobba med rätt attityd i ett bra tempo och vara uppmärksamma och lyhörda för nya direktiv från våra tvåbeningar. Tyvärr var instruktionerna ofta helt åt skogen felaktiga, och då är det inte lätt att veta hur man ska hantera det. Ska jag görs som jag blir tillsagd, fast jag vet att det är fel, eller ska jag låtsas missförstå så det blir rätt??

Alla hade vi ju olika styrkor och svagheter och det var nyttigt för tvåbeningarna att titta på och diskutra med varandra så de kunde lära av varandra också. Det blir ju så jobbigt om var och en måste prova allt och visa allt själv för sin människa. Det är ju dessutom ett extra jobb om vi ska hantera obalanserade förare också. Det klarar jag mig utan, tack:))

Balanskonstnären Koy