De har minst sagt konstiga matvanor i den här familjen som jag bor i. Jag vet inte varför, men det verkar som de har fått för sig att det ska vara krångligt att äta sin middag. Förmodligen är det nå´t påhitt om att jag ska göra gymnastik under tiden, eller nå´t...

Jag äter ju normalt inte mat på golvet - där går faktiskt min gräns. Men de provar varje dag först med att ställa min skål på golvet. Jag tittar på den och går och lägger mig. Tämligen demonstrativt och tydligt om jag får säga det själv. Men ännu har de inte fattat riktigt. Men det är klart - jag är ju bara tre år... (snart i alla fall)... Och varje dag tar de bort matskålen från golvet efter 5 - 10 minuter när jag inte har ätit. Och det bjuds minsann inte på nå´t godare :( Men så långt är det väl OK - det kan jag ta. Men att de alltid dessutom ska krångla till det! De påstår att det är för att farbror Abbe inte ska äta min mat för han blir så tjock då. Men tänk om de kunde fatta att de ska duka till mig vid matbordet som åt alla andra betydelsfulla! Då kan jag ju sitta med och äta. Hur svårt kan det va?

Varje kväll när de gått och lagt sig går jag och kollar om det finns nå´t kvarlämnat på matbordet. Numera är det ganska sällan, men det har hänt... (och då finns det inte längre kvar sen...) Men när jag fortfarande är hungrig och letar runt i köket så brukar jag till slut hitta min fulla matskål stående högt upp på någon bänk i köket.

I kväll när jag letade där - fyndade och just hade lyckats klättra upp på köksbänken, via en kökspall kom matte. "Vad är det du gör som låter så konstigt?" frågade hon - och sedan fick hon syn på mig... stående med framtassarna uppe på köksbänken och med ett bakben på pallen och ett i luften lyckades jag få i mig större delen av min middag innan matte hann fram! Inte för att jag fattar vad det var för fel - men hon var uppenbart inte helt nöjd. Trots att jag balanserade så duktigt....

Oförstående Koy