I vårat område bor det ett antal små hundilskna "tussar" som brukar skälla ut mig varenda gång vi möts - helt utan anledning faktiskt. Jag har ju faktiskt inte gjort nå´t. Ännu.   

Nu när vi har "kusinbesök" är det inte heller helt lämpligt att göra så. Han gillar nämligen inte att bli utskälld av andra hundar, det framgår med all önskvärd tydlighet och han har för avsikt att gå fram och tala om det för dem om han får möjlighet.      Men min matte har än så länge satt stopp för det.   Och det har gått riktigt bra under hela veckan. Ända tills idag.

När vi var ute i skogen kom det två stycken små tussar springande, vilt skällande. En svart och en vit. Den vita var tuffast och sprang rakt emot oss... Matte bromsade oss i kopplena och tittade efter en medföljande tvåbening, men det fanns ingen. "Jaha", sa matte "har de nu släppt ut er igen..."

"Det var väl självaste..." muttrade hon innan hon blev avbruten av att min kompis tyckte att "nu får det väl ändå vara nog!" och kastade sig framåt för att läxa upp dem. Men då belv matte ännu grinigare... 

"Nej!, sådär gör vi inte!" sa hon och så sade hon åt oss att gå bredvid henne när hon satte kurs rakt emot hundarna som fortfarande skällde vilt, men nu vände och sprang hemåt.   
Bra där, matte - då får vi ju se var de bor...   Och det tog inte så lång stund innan det kom en tvåbening sättande från en tomt där han just tänt grillen. Han försökte fånga in sina små griniga tikar som inte alls hade lust att bli infångade. Matte berättade att det faktiskt inte var första gången vi mött dessa två ensamma i skogen och att vi inte tycker det är OK. Hon tipsade dem om att sätta upp ett staket och hålla bättre koll på sina hundar i fortsättningen.  Det är ju faktiskt inte så kul att träffa de där, för även om de är små så är de väldigt otrevliga.  Och tänk om de skulle bli tillsagda av en större hund - då kan det bli riktigt jobbiga skador...  Hussen sa ingenting när han lommade iväg med en svart och en vit tuss under varje arm.

Bitchens bästa Koy