Morgonpromenad i skogen med skarsnö, några minusgrader och solsken. Kort sagt jättehärligt. Abbe och jag springer lösa och matte har hittat på en ny variant av inkallningsleken. Nu ska bara en av oss komma - det beror på vilket namn hon säger... och det gäller att reagera fort, annars kanske hon säger den andres namn och då finns risken att den andre får belöningen.... och det vore ju illa. Alltså är vi jätteberedda båda två när räven plötsligt springer upp och far iväg bakom ryggen på mig. Wow! Jag slänger mig runt och jagar efter räven, men jag hinner bara ett par steg innan matte hojtar till ett bestämt NEJ - följt av mitt namn....och jag tvärnitar och vänder tillbaka till matte. Det var uppenbart rätt   för OJ vad glad hon blev min matte. Och vilken rolig dragkampslek det blev!   

Vi gick vidare och jag kunde inte låta bli att bakspåra vart räven kom ifrån och matte lät mig göra det för hon undrade också... Och det var inte alls långt till granen vars nedre grenar var fastfrusna i snön så det hade blivit ett tätt vindskydd av granris och där under hade han gjort ett krypin. Där låg det en bit av ett rådjursben med pälsen kvar på och några benknotor som han ätit upp allt på. Och nu var jag snabb!!! Jag nappade åt mig rådjursskånken och sprang iväg, så inte Abbe skulle ta den. Det man hittar får man ta.... eller hur? Men då ropade matte igen och sa att jag inte fick ta med den hem... okey då... vi lämnar den väl här då. Motvilligt går jag med på det för det är rätt trevligt när matte är så där glad och leker så där mycket med oss. Men nästa gång när hon inte är beredd, då vet jag var det är. För mitt minne är det inget fel på...

Listig Koy

I natt vaknade jag plötsligt med en fundering: hur var det nu med husses näsa - hur var det den såg ut? Eftersom jag inte kom ihåg det så gick jag för att kolla. Husse sov ju, eftersom klockan var två, men det gjorde ju inget. Jag kunde ju kolla ändå trots att det var för mörkt för att se så mycket. Jag hoppade upp och lade mig bredvid honom och nosade och slickade lite på hans näsa. Husse blev lite grinig när han vaknade och körde bort mig, men det gör inget. Nu visste jag ju. Nu har jag koll.Nyfiken Koy

Nu är det andra gången som matte hittar en sked på hallgolvet tidigt på morgonen. Vem är det som äter med sked förutom familjens tvåbeningar? (De sitter sällan på hallgolvet och äter.) Eller är det inte nån som ätit nå't? Kanske bara en samlare? Matte säger att skator är stora, svartvita och brukar stjäla skedar... Jag tar det som en anklagelse! Det är bara jag här som är svartvit! Och jag har inte stulit nå't!!! Jag hittade den ärligt - bredvid kattmaten... Jag har ju bara hjälpt till med fördisken.Skatungen Koy

Jag har aldrig varit nå't matvrak, men ikväll var jag hungrig. Främst för att jag inte hade tid att äta frukost eftersom KF gick omkring och sprätte så jag var tvungen att hålla koll... Men så var det inte så spännande heller... Bara vanligt torrfoder. Men det var det i kväll också. Min matte är så snål (och principfast) att man får inget annat bara för att man struntat i att äta ett tag... Så till slut blir man ju tvungen... Och ja, jag åt när farbror Abbe plötsligt sprang till dörren vilt skällande. Någon kommer! Jag måste dit före... Jag är ju så himla snabb så om jag gasar hinner jag... Och jag satsar fullt och hinner först fram till dörren där jag står och skäller när matte kommer och frågar vad jag håller på med. Ja, det kan man ju undra - när farbror Abbe äter upp resten av min mat... :( Lurad Koy

Det är söndag kväll och matte och husse har intagit ryggläge i varsin soffa. TV:n står på och de tittar på nå´t som heter Så ska det låta. Jag ligger på golvet och håller på och somnar när jag plötsligt hör ett konstigt ljud.... "Allting kan gå i tu, men mitt hjärta kan gå i tuuuusen bitar..." vad är detta? Min matte är i nöd! K(om)-O(ch)-Y(elp)- Alarmering rycker ut... I ett enda långt språng når jag fram till soffan och landar ovanpå henne - och jag lugnar henne genast med tusen pussar i ansiktet.... sköööönt hon slutade låta konstigt och skrattar nu hejdlöst istället.    Och husse skrattar också. Vad skönt! Jag som trodde hon höll på att dö eller nå´t. Så där konstigt brukar inte min matte låta...klart man blir orolig!

Livräddaren Koy

Detta är inte rättvist! Jag har blivit slagen och förnedrad av en äldre herre. Helt utan anledning! Jag gjorde ju inget - jag bara tryckte upp honom mot en vägg. Jag sa inte ens nå´t, jag bara tänkte lite... om hans bakgrund och hans norska påbrå och så... och så hindrade jag honom från att komma fram här hemma. Då lackade han ut helt! Han blev helt galen!!!  Och han jagade iväg mig! Det var bara en massa vit päls, klor och tassar överallt! Förnedrande att behöva fly från en luddtuss som sedan mallig och märkvärdig hoppar upp och lägger sig i mattes knä. Och han vänder ryggen åt mig. Att han bara vågar!   Nu smider jag planer för hämnden. Jag vet inte när... men den kommer! Räkna med det!  ... Men säg inget till min matte... jag såg nog att hon log lite tidigare idag... och om hon får reda på det kommer hon nog att hindra mig.  

Hämnaren Koy

Gammal är han ju förvisso, men så mycket mer troende har han nog inte blivit ännu. Nu när han inte längre får medicin börjar han bli sig lik igen - och faktiskt ännu värre! Vi undrar fortfarande vad det var medicinmannen blandade ihop för nå´t egentligen. Han var snäll, kelig och go under tre veckors tid - lagom över julhelgerna.... och något urinprov lyckades vi inte få de dagar som mottagningen varit öppen. Men frisk blev han ju i alla fall, vår KF.

Jag är dock inte helt nöjd... I morse när jag hade ätit frukost och skulle lämna köket blev jag stoppad av en vit luddtuss som gjorde utfall mot mig. Han satt under en stol och smög och när jag tänkte passera kom attacken... Han sprang fram och slog mot min nos med båda framtassarna! Vilken tur att de passade på att klippa klorna på honom när han vara hos veterinären...  

Men matte! Ska det vara så här??? Jag törs inte passera när han är på det där humöret! Hur ska jag göra nu då matte?

Villrådig Koy

Vi är ute på morgonpromenad i skogen när dagen gryr. Det är kramsnö ovanpå det frusna underlaget, så det är ganska halt, men matte går försiktigt och vi får springa lösa. Som vanligt springer vi och rastar i närheten och emellanåt springer vi runt henne och tjatar om att hon ska leka med oss, kasta bollen eller nå´t. Det gör hon ibland. Särskilt när vi båda genast reagerar på en inkallningssignal och kommer i full fart mot henne... Det är kul! Idag laddade vi fullt båda två, och matte kastade snörbollen rakt bakåt. Vi sprang förbi henne och fick tag i varsin ände av bollen samtidigt och sedan började dragkampen. Jag höll i snöret och Abbe i bollen och ingen av oss gav sig. Det brukar jag i och för sig aldrig göra... Men Abbe brukar släppa efter en stund.   

Vi kampade länge och intensivt och matte fortsatte gå. Så vi följde efter - utan att släppa taget. Vi kom upp bakom henne när stigen smalnade... och så mitt i steget när hon fortfarande har kvar vikten på höger ben och har det vänstra i luften - då passerar vi på varsin sida... Snöret hamnade mitt i knävecket.... Oj, då!
Vad säger man när en människa faller? Inte "Tiiimbeeeer", väl? Även om hon föll som en fura?   
Snördragaren Koy