Morgonpromenad i skogen med skarsnö, några minusgrader och solsken. Kort sagt jättehärligt. Abbe och jag springer lösa och matte har hittat på en ny variant av inkallningsleken. Nu ska bara en av oss komma - det beror på vilket namn hon säger... och det gäller att reagera fort, annars kanske hon säger den andres namn och då finns risken att den andre får belöningen.... och det vore ju illa. Alltså är vi jätteberedda båda två när räven plötsligt springer upp och far iväg bakom ryggen på mig. Wow! Jag slänger mig runt och jagar efter räven, men jag hinner bara ett par steg innan matte hojtar till ett bestämt NEJ - följt av mitt namn....och jag tvärnitar och vänder tillbaka till matte. Det var uppenbart rätt   för OJ vad glad hon blev min matte. Och vilken rolig dragkampslek det blev!   

Vi gick vidare och jag kunde inte låta bli att bakspåra vart räven kom ifrån och matte lät mig göra det för hon undrade också... Och det var inte alls långt till granen vars nedre grenar var fastfrusna i snön så det hade blivit ett tätt vindskydd av granris och där under hade han gjort ett krypin. Där låg det en bit av ett rådjursben med pälsen kvar på och några benknotor som han ätit upp allt på. Och nu var jag snabb!!! Jag nappade åt mig rådjursskånken och sprang iväg, så inte Abbe skulle ta den. Det man hittar får man ta.... eller hur? Men då ropade matte igen och sa att jag inte fick ta med den hem... okey då... vi lämnar den väl här då. Motvilligt går jag med på det för det är rätt trevligt när matte är så där glad och leker så där mycket med oss. Men nästa gång när hon inte är beredd, då vet jag var det är. För mitt minne är det inget fel på...

Listig Koy