Vi är ute på morgonpromenad i skogen när dagen gryr. Det är kramsnö ovanpå det frusna underlaget, så det är ganska halt, men matte går försiktigt och vi får springa lösa. Som vanligt springer vi och rastar i närheten och emellanåt springer vi runt henne och tjatar om att hon ska leka med oss, kasta bollen eller nå´t. Det gör hon ibland. Särskilt när vi båda genast reagerar på en inkallningssignal och kommer i full fart mot henne... Det är kul! Idag laddade vi fullt båda två, och matte kastade snörbollen rakt bakåt. Vi sprang förbi henne och fick tag i varsin ände av bollen samtidigt och sedan började dragkampen. Jag höll i snöret och Abbe i bollen och ingen av oss gav sig. Det brukar jag i och för sig aldrig göra... Men Abbe brukar släppa efter en stund.   

Vi kampade länge och intensivt och matte fortsatte gå. Så vi följde efter - utan att släppa taget. Vi kom upp bakom henne när stigen smalnade... och så mitt i steget när hon fortfarande har kvar vikten på höger ben och har det vänstra i luften - då passerar vi på varsin sida... Snöret hamnade mitt i knävecket.... Oj, då!
Vad säger man när en människa faller? Inte "Tiiimbeeeer", väl? Även om hon föll som en fura?   
Snördragaren Koy