När vi vaknade i morse gjorde inte matte som vanligt. Istället för att gå ut med oss på promenad så sa hon att vi skulle vara i hundgården en stund när hon gjorde sig i ordning.

Vi gjorde vad vi skulle både Abbe och jag och sedan satte vi oss vid grinden och väntade på att hon skulle komma. Vi väntade och väntade.... Och väntade....och eftersom ingen kom så gav jag en liten påminnelse - ett litet voff bara. Inget hände.... Vi väntade... Och så dök hon upp innanför fönstret i hallen, tittade på oss, sa att vi var duktiga men himla skitiga, och så gick hon igen!   

Vad gör hon nu då? Jag ser henne inte. Från det här stället där farbror Abbe alltid sitter ser man ju bara in i hallen... Hm... Finns det några bättre ställen tro? Jag kollar här uppe på berget... Ja, här ser man in i köket. Men hon var inte där heller... Hm... Men om jag tittar genom det där fönstret som sitter nästan ända inne i vinkeln på huset - då borde jag väl se matrummet? Men hur ska jag komma dit då? Det står en massa saker ivägen bland annat en trave med utemöbler med ett antal stora blomkrukor bredvid.... Tur att man är vig och orädd då:) Hinder är till för att klättra på - eller hur? Sagt och gjort! Jag tog mig upp på högen och med framtassarna på en trave utestolar i plast och bakbenen på några blomkrukor lyckades jag kika in. Ingen matte... Här står jag och vinglar när hon dyker upp från badrummet och jag blir så jätteglad så jag slår hakan i fönstret när jag skäller till. Men matte blir inte så glad.  Hon hoppar högt av blotta överraskningen att se min nuna titta in där hon minst anade det. Surprise-Koy