Min människa är jättekonstig. Hon har för sig att det är bråttom med att komma och äta när maten serveras och hon ger sig inte. Ändå har jag nästan aldrig kommit direkt när hon sagt till. Jag kommer när det passar mig! Men vi är som sagt inte överens. Så när matte ställt maten på min plats brukar jag gå iväg åt andra hållet och lägga mig ner. Om jag är riktigt hungrig går jag dit och äter så fort hon gått därifrån, men det är väldigt sällan så. Oftast går matte tillbaka efter fem minuter och tar undan skålen. Då orkar hon inte passa farbror Abbe längre, för han snor oftast min mat om den står obevakad. Hon brukar lyfta upp den högt upp och långt in på köksbänken. Vad hon inte tänkt på är hur himla opraktiskt det är för mig att komma åt maten, när jag väl vill äta. Det tycker jag är dåligt! Det har resulterat i att jag nu två nätter i rad har fått lov att stå och balansera på en stol för att nå upp på köksbänken och kunna nå matskålen. Men, men... Det klassas nog som balansträning det här också och belönad blir man ju till slut i alla fall. ;)

Koy Klättermus