Jaha, så var det då slut på husses semester för den här gången. Synd! Jag tycker det var bättre när vi var hemma allihop. Och dessutom hade jag ju hittat ett bra gömställe för mina ben. Jag gömde dem noga för att katten inte skulle hitta dem när vi var borta. Man vet aldrig med katter... De är så opålitliga... Det gömstället avslöjade husse i morse när han inte fick ner foten i sin sko. Han vände upp och ner på skon och ut trillade mina ben som jag hade tryckt in långt ner i dojan. Nåja, gömstället funkade ju, så nu är det bara att hitta på ett nytt:)Fågel, fisk eller mitt emellan?Klurig Koy

Jag är en trefärgad Border Coolie. Och det beror inte på mattes målning, för hon håller sig till vitt. Så de gånger hon lyckats kladda på mig har det inte gjort nån större skillnad. Bara ännu en vit fläck. De flesta BC som är trefärgade är svarta, vita och bruna. Men jag är inte som alla andra... Jag är svart, vit och neongrön. Det gröna sitter främst mitt framme på min bringa, så det är ganska hulken-likt när man tänker efter... Och inte så dumt faktiskt... Och matte har ju faktiskt betalat för en spårsele i den här färgen för hon tyckte att det var både fint och praktiskt att jag syns på långt håll. Nu gör jag det även utan sele, tack vare skyfallet vi var ute i. Så när det sedan håller på och försvinner är det bara att gå ut med selen på och blöta ner sig igen...:) Undrar hur hon tänker när hon svär över dålig kvalitet på dyra hundsaker? Självlysande Koy

Igår tog matte fram några fina flytande apporter som hon köpt till Abbe på nå'n mässa. De var ganska dyra, men gjorda för att träna såna där vattenapportörer som han är. Så sade hon åt honom att sitta kvar när hon kastade ut apporten i vattnet. Han fick sitta rätt länge och vänta på tillåtelse innan han fick simma ut och hämta. Sedan skulle han simma in med den och lämna den till matte innan han fick springa bort en bit och skaka sig. Jag fick stå på min sten i vattnet och titta på, och jag var nöjd med det... Sedan höll hon på med lite dirigeringsträning i vattnet en stund innan jag fick prova. Då sade hon åt Abbe att vänta och så slängde hon apporten framför mig så jag skulle få hämta. Den kom lagom långt ut från mig så jag var tvungen att simma för att nå den. Men jag tyckte det var lite läskigt så jag drog på det... Måste jag verkligen simma? Kan jag inte nå den på nå't annat sätt tro? Hmmm... Hur lösa detta? Tro det eller ej - men det löste sig av sig självt... Plötsligt sjönk den fina flytande apporten! Matte såg ut som en fågelholk i hela ansiktet och det var bara Abbe som fann sig och försökte agera. Han slängde sig ut i vattnet - och sen kom han på att han inte hade fått tillåtelse till det... Men matte sa OK, varsågod och försök... Och då DÖK han! Tyvärr lyckades han inte få tag på den, men han prövade många gånger och gav inte upp i första taget. Matte hade aldrig sett honom dyka så djupt förut och visste inte att han kunde det ens. Tyvärr sjönk apporten alltför fort till botten så de tappra försöken lyckades inte. Men familjen har fått en ny hjälte; en dykande Labrador med stor motivation för bärgningsarbeten. Själv får jag nog hålla mig till att försöka bärga tångruskor och pinnar, eller stå kvar på min sten och fundera istället:)).Torrisen Koy

Jag tränar mig på att hålla balansen. Och nu handlar det om just det, att stå på benen eller att hålla sig kvar när underlaget är svajigt. Den här veckan tillbringar vi i segelbåten och här är det ofta lite gungigt... Jag tar mig utan problem av och på båten, det är en baggis - utom de gånger jag blir nedmejad av farbror Abbe som alltid ska först fram och kan bäst:( Men i gårkväll provade jag högen med båtkuddar - ni vet såna där fyrkantiga blå med vitt snöre runt - som matte hade staplat på varandra inne i en koj. Jag lade mig högst upp på den högen och det var inte helt enkelt att hålla balansen... Jag har provat att stå längst ut på peken också och hålla mig kvar. Det är den där lilla träbryggan som sitter längst fram i fören på båten och om man missar och trillar här kan det gå illa. Man kan slå sig i berget eller trilla i vattnet. Inget av alternativen är bra, så det gäller att hålla balansen. Sedan är det det där med att balansera på hala klippor.... Det är svårt ibland, och när det är en svart kant på Klippan brukar det vara extra svårt. Då är det snorhalt kan jag lova, det räcker med lite svall, så är det som om någon har såpat berget.... Matte envisas med att jag ska ha flytväst när jag tränar på det här, för hon tror inte att jag kommer att klara det. Men jag visar henne gång på gång att "Jag kan själv!" Och sedan är det balansövningar i vattnet jag håller på med. Alla fyra tassarna på en hal sten i vattnet är en utmaning! Och det tränar jag på nästan hela tiden istället för att simma. Jag går ned i vattnet och ser ut som om jag ska bada... Men det är bara en luring... För jag ska balansera! På en sten. Det tycker jag är jättekul! Nu ska jag dessutom få prova att åka gummibåt - det är också en balansövning - och jättespännande...Balansören Koy

Jag är lite feg ibland. Särskilt när det gäller att hoppa i djupt vatten, men eftersom farbror Abbe simmar runt hela tiden vill jag så gärna vara med... Jag springer fram och tillbaka längs berget och funderar på hur jag bäst ska komma i... Och så plötsligt halkar jag! Pluuums! Blöt blev jag!!! Men jag simmade och kom upp igen. Kallt blir det efter en stund och jag insåg att jag behöver värma mig. Vad kan då vara bättre än att hitta en husse som har somnat i solen på en klippa? Jag slängde mig i famnen på honom och han vaknade med ett ryck! Hela tröjan blev blöt och full med tång och hundhår när jag låg tvärs över honom med min blöta flytväst på mig:)) "vad är detta? Jag känner mig som ett träsktroll" väste han missnöjt, vilket roade matte mycket. Hon tyckte det var en fantastiskt bra beskrivning av vad hon såg. Synd att hon inte hade en kamera till hands:) Träsktrollets hund, Koy

Idag kan jag! Jag vågar och jag kan!!! Simma alltså, utan att bottna! Jag är jättemodig, fast bara korta stunder än så länge. Men jag har hämtat in en flytdummie, en pinne och lite tång utan att drunkna:) Jag har i och för sig flytvästen på mig, och så är jag förtöjd i en lång lina, så jag inte simmar åt fel håll för det är jättesvårt att lyssna på matte samtidigt också. Men snart så kan jag nog lika bra som Abbe på att simma. Jag är i alla fall bäst på att städa upp tång. Och jag har å göra... Sjöbusen Koy

Det är skräpigt här i strandkanten. Någon har spritt ut en massa tång, sjögräs och vass här. Så det är bara till att sätta igång och röja. Det är ganska kul att plaska i vattnet, men det är läskigt när man plötsligt inte bottnar längre. Tycker jag i alla fall... Så jag måste ha flytvästen på mig säger matte och för säkerhets skull även vara förankrad i en långlina. Men oj vilket jobb det var att röja här. Jag släpar in tångruska efter tångruska, och så plötsligt har de flutit iväg igen...Ett varaktigt nöje jag hittat på.
Tillförordnad skärgårdsstädare Koy

Nu har jag tagit med min matte på kurs i den ädla konsten att valla får igen. Vi var ett gäng ganska unga hundar och en hel del av oss har dessutom orutinerade människor.

Det första vi skulle ha koll på var balansen. Och då handlar det inte bara om att hålla sig på benen själv utan dessutom ska man ha koll på helhetsbilden och hålla den i balans. Matte/husse ska vara "klockan tolv" (och på benen), fåren i mitten och vallhunden "klockan sex"  när vi förflyttar oss. Inga problem när vår fröken förklarade och visade på en bild hur det skulle vara...

Sen var det det där med kartan respektive verkligheten... Vilket är det som gäller när bilderna inte stämmer överens? Vi kom överens om att det är kartan man ska lita på och alla fel kan vi skylla på våra människor:))

De (människorna) tänkte dessutom inte på att instruera fårskallarna om att de skulle vara i mitten. De bara förväntade sig att de skulle uppföra sig, men tji vad de bedrog sig:) De här fåren sprang till tvåbeningarna så fort de såg en hund närma sig, och sedan var det svårt att få bort dem ur knävecken. Men efter att ha tränat en dag började det funka för de flesta och dag två gick det riktigt bra och alla kom iväg därifrån utan att ha ull med sig i bilen hem (tror jag i alla fall).   

Vi skulle dessutom se till att jobba med rätt attityd i ett bra tempo och vara uppmärksamma och lyhörda för nya direktiv från våra tvåbeningar. Tyvärr var instruktionerna ofta helt åt skogen felaktiga, och då är det inte lätt att veta hur man ska hantera det. Ska jag görs som jag blir tillsagd, fast jag vet att det är fel, eller ska jag låtsas missförstå så det blir rätt??

Alla hade vi ju olika styrkor och svagheter och det var nyttigt för tvåbeningarna att titta på och diskutra med varandra så de kunde lära av varandra också. Det blir ju så jobbigt om var och en måste prova allt och visa allt själv för sin människa. Det är ju dessutom ett extra jobb om vi ska hantera obalanserade förare också. Det klarar jag mig utan, tack:))

Balanskonstnären Koy