Jag gillar dragkamp och jag kan hålla på nästan hur länge som helst. Det är ganska sällan som farbror Abbe vill leka dragkamp med mig, men ibland händer det. Det brukar vara så att han håller i bollen och jag hänger i snöret och drar. Och det brukar vara jag som vinner, för jag släpper helt enkelt inte taget. Det gör han till slut.... Om inte annat för att det är obekvämt att gå och dra omkring med en Border Collie i mungipan. Eftersom Abbe brukar morra åt mig och säga åt mig att hålla mig borta när han kommer först fram till bollen har jag nu utvecklat en ny taktik... Jag lät honom komma fram först och ta bollen och då vänder han glatt mot matte och springer mot henne. Då "tog jag rygg" på honom tills jag kom upp jämnsides. Och så greppade jag snöret som sitter fast i bollen och som hänger ut på sidan av hans mun och medan vi springer så växlar jag ner och gasar... Det innebär att bollen dras framåt mot hans framtänder och då orkade han inte hålla emot:)) hi, hi, hi! Jag vann igen!!! Svartvit bollsnappande Koy

Idag har vi sprungit och spårat. Himla kul var det. Matte lade ett spår åt oss var medan vi fick vänta i bilen. Sedan var vi ute och sprang en stund medan spåren låg till sig. Sen fick jag leta rätt på mitt spår. Det var inte så svårt och det gick jättebra till första apporten. (det var en läderbit som matte haft i handen så den hade hennes vittring, så vet jag att den hörde dit.) sedan blev det svårare för då blev underlaget annorlunda. Från skog och mossa till grus och sedan gick spåret över en träbro innan det blev skog igen. Men jag klarade det fram till andra apporten också. Den läderbiten lyfte jag upp och gav till matte. Ni skulle ha sett henne då! Då kunde man tro att hon vunnit på lotto eller nå't. Hur kan man bli så glad över en liten läderbit? Jag måste hitta fler såna åt henne om den nu är så värdefulla för tvåbeningar... Hmmm... konstigt... Sedan fick jag fortsätta spåret igen och då blev det knepigt igen för då hade någon annan tvåbening varit där och gått runt och luktat. Det gjorde att det var lite svårt att avgöra var matte hade gått, men med koncentration gick det också. Men den där andra tvåbeningen hade suttit på ett ställe rätt länge och plockat bär och det gjorde det väldigt knepigt, men jag hittade den träpinne som matte hade tappat också. Och i slutet av spåret hade hon dessutom tappat mig kamptrasa:( . Det tycker jag var extremt klumpigt. Det är tur att hon har mig som kan hitta allt hon tappar.Städ-Koy

Nu har matte fått för sig att vi ska kunna sitta kvar. Läääänge. Abbe gör det redan väldigt bra när han vet att han ska få leta, så nu är det jag som ska tränas... I morse lade matte ut ett par saker åt olika håll och så fick jag börja leta. När jag hittat en sak fick jag komma in och lämna av den för att sedan få leta efter nästa. Sedan var det Abbes tur att leta och då fick jag sitta still under tiden. Sedan gjorde vi fler övningar och det blev svårare och svårare, men vi klarade det bra och matte var jättenöjd när vi gick hem. På eftermiddagen har vi tränat agility och även där vill matte att jag ska sitta kvar. Hon säger att det är jätteviktigt i starten att man sitter tills man får OK att starta. Och det gjorde jag idag. Men så fort hon sa att jag fick starta så började jag träna henne att bli snabbare. När hon var duktig och sprang på så gjorde jag som hon visade, men när hon var långsam och trög hoppade jag några extra hinder medan jag väntade på henne.... Det blev inte så bra, men hon skärpte sig och gasade faktiskt! Och jag kan inte säga annat än att hon faktiskt försöker:). Däremot när vi kom hem igen var hennes tempo under all kritik! Hon gav oss ingen mat utan satte sig och åt själv istället. Fräckt! Så jag bestämde mig för att drilla henne lite. Jag gick ut i köket och sparkade till min rostfria matskål så det sjöng när den for iväg. Ingen reaktion. Ny spark, nu med ännu mer tryck i så de skramlade bra. Nu hojtade hon att jag fick vänta lite... Nä! Det är inte OK! Jag vill ha mat nu! Så jag tog tag i skålen och skickade in den i en skåpdörr i köket. (det är inte alltför längesedan hon målade dem, så det brukar ha effekt.) Den tog! Nu kommer hon och häller upp mat åt oss. Och naturligtvis ska vi sitta kvar först och vänta på ett "varsågod". Visst, visst... Men vem tränar vem egentligen? Koy med sittsår

Idag fick vi, Abbe och jag, varsin stor benknota att tugga på. Riktiga ben alltså. Det var nå't det! Vi lade oss en bit i från varandra för säkerhets skull och båda två var totalt fokuserade på detta goda när matte gick ut och rensade och fixade i rabatterna. Innan hon gick stängde hon till vardagsrummet och sovrummet för att vi inte skulle få för oss att ta med våra ben upp i sängen eller sofforna. Vad det nu skulle vara för fel på att få ligga lite skönt också, när man tuggar godis? Efter en stund var jag tvungen att få dricka lite vatten och jag tog vägen förbi Abbe och kollade hur det gick för honom med hans benknota. Oj, vad många bitar han hade! Han hade fått sönder det och de låg spridda runt omkring honom. Han tittade avvaktande på mig när jag kom, och han var på sin vakt... Men jag kunde inte låta bli.... Jag snodde en av bitarna och sprang... In i badrummet.... Ingen reaktion. Attan, det hade varit kul om han följt efter mig... Så jag lämnade benbiten där inne och gick och drack lite mer vatten i köket. Då kom han... Han gick in i badrummet för att hämta tillbaka sitt ben. Då passa de jag på! Jag sprang fram och stängde dörren! Ha, ha... Han är instängd i badrummet med en liten benbit och jag är ensam här ute med alla de andra! :) Listig som en... Koy

Ja, inte jag alltså. Men farbror Abbe håller på att bli en riktig nörd på kantarelletning. Han fullkomligt dammsuger mossa och lavar när matte frågar "Finns det nå´t här?". Oftast gör det ju inte det - men ibland hittar han ett ställe som hon blir jätteglad över och ibland har hon "planterat ut" en kantarell mitt i mossan, så han ändå får hitta. Det där har i alla fall jag fattat... men jag är inte helt säker på att han har gjort det.   

Först försökte jag haka på i letandet och se om jag också kunde hitta de gula eftertraktade svamparna - skogens guld. Jag hittade några, men det var bara såna som matte "planterat ut" för att vara snäll mot mig och för att jag skulle få träna. Det såg jag allt, men jag höll god min och letade vidare. (Godis är ju trots allt gott, och man får godis när man hittar.) Men nu håller jag på att utveckla en annan strategi. Jag sätter mig helt enkelt ner och väntar medan Abbe söker av hela berget. OM han hittar nå´t markerar han tydligt för matte att "här är det"; svansen går runt i en cirkel och så lyfter han bort mossan så svamparna blottas (ibland åker det med en kantarell upp men den brukar synas hängande på tungan, så då kan man ta tillbaka den om man vill). Då springer jag dit. Jag är ju liiite snabbare än matte så jag brukar vara på plats när hon kommer fram och om jag sitter fint bredvid Abbe får vi godis båda två. Han för att han letat, hittat och markerat och jag för att jag sitter fint. Typ. Funkar bra för mig...  

Smartskallen Koy

Jaha. Då har hon hittat en av mina skattgömmor!

Min matte håller ju på och målar, som jag berättat tidigare. Nu fick hon för sig att den där vedlåren såg för bedrövlig ut och behöver målas. Jag tycker inte den är värre än vanligt, men vad vet jag...  Den har alltid sett ut så där -åtminstone hela mitt liv... fast det är ju bara drygt ett år förstås...  

Så hon satt igång med att tömma den och sorterade ut kartong, papper och vedträn i olika kassar för att kunna ta ut och måla den. Och det var då hon plötsligt stod där med en av mina skatter i handen... "Hur har den hamnat här?" hörde jag henne säga när hon höll upp fyndet. En fin snörboll som jag hade gömt! Jag hade gömt den så bra att ingen upptäckte den och ingen kom åt den - inte ens jag själv... (Det var ju liiite pinsamt när jag upptäckte det förstås... det var en av de där dagarna i min ungdom då jag sprang och gömde alla mina fynd så inte varken Abbe eller Katten Knas skulle komma åt dem. Den här dagen stod locket till vedlåren öppet och jag hade snörbollen i munnen när jag ställde mig på bakbenen och släppte ner den på botten av vedlåren.)

Om jag hade vetat att den varit tom och bollen skulle försvinna så långt ner kanske jag hade övervägt att hitta ett annat gömställe... men det kan jag ju åtgärda nu när den är återfunnen.   

Skattgömmare Koy

Idag är det jag som provligger. Jag kände redan när jag vaknade idag att detta var en bra dag för det. Så jag började med att Provligga mattes smalben. Det var sådär... På den positiva sidan var värmen och närkontakten, men sedan kommer det negativa i att det var hårt och obekvämt....Under dagen har jag fortsatt med att prova en massa olika ställen att ligga på. Eftersom matte håller på och målar täcker hon över golvet med plast på vissa ställen. Det har jag testat. Och så har jag provat att ligga på utlagda tidningar. Matte var inte helt nöjd med det kan jag meddela, särskilt inte när det stod en öppnad färgburk och en pensel där... Jag har provlegat altanbordet med utsikt över räcket och gräsmattan också. Det var helt OK - tills matte upptäckte mig... :( När det är ett så'nt här väder har det införts en ny rutin här hemma. I vanliga fall brukar de plocka undan dynor när det kommer regn, men i år har de börjat med att plocka fram varsin dyna OM de råkar ha tid att sitta ute när det är sol - annars ligger dynorna i en hög under tak på altanen. Ovanpå den högen har jag provat att ligga idag. Det var mjukt och skönt, torrt och lagom varmt, men lite svajigt:). Och det hade inte märkts ens om det var ett tuggben gömt under alla dynorna... Prinsen på ärten - Koy

Idag har vi varit och träffat några får. Jag har fått valla dem inne i en liten hage och jag skötte mig jättebra! Matte var sååå nöjd med mig. Och hon skötte sig hyfsat bra hon också. Vi tränade lite på att fösa dem och vi tränade på att jag skulle kunna gå ut i en vid halvcirkel runt fåren för att komma på andra sidan och kunna förflytta dem utan att skrämma dem. Först i början var det jättesvårt. Det var länge sedan jag provade och det är ju såååå himla kul att man vill gör allt på en gång! Dessutom är det rätt skön känsla när en skock tackor blir lite rädda och flyttar sig bara för att jag kommer... det är det ju minsann inte alla som gör:)) Så nå't måste jag väl ha... Förutom min charm då förstås. När vi hade provat några gånger kom jag på vad det var de ville att jag skulle göra och när jag tog det lugnt och lyssnade på matte blev det jättebra. Sedan får man ha överseende med en tvåbening som inte alltid vet vad hon säger och som inte riktigt förstår sig på får. Men jag känner henne ganska bra nu och om jag bara låtsas att det är hon som bestämmer och styr fåren lite själv också så blir det rätt bra till slut. Men hon behöver mycket mer träning på det här, min matte! Människotydaren Koy