Min matte hittar ibland på lite nya utmaningar åt oss. Idag var en sån dag. Idag gömde hon mitt snöre i skogen, högt uppe i en tall. Ja, för högt för att jag skulle nå det när jag står som vanligt på marken. Hon ville se hur jag skulle lösa problemet. För hon tvivlade inte ett ögonblick på att jag skulle klara det. Jag har blivit riktigt säker på det här.   

För att göra det ännu lite knepigare blåste det ganska mycket och när jag fick lukten i näsan då var jag en bra bit bort, mycket lägre än tallen stod. Men jag ringade in det!

Genom att springa i stora cirklar och klura ut var jag kände lukten lyckades ja lokalisera vilket träd det var i. Sedan återstod problemet att försöka nå det... Inte helt lätt! Jag stod på bakbenen och jag kände vittringen, men jag nådde det inte.... Hmmm... Hur gör man nu då? .... Hmmm.... Nu vet jag! Jag springer runt trädet, tar sats och så springer jag fram och hoppar mot trädet och slår båda framtassarna i stammen. Och ner trillar snöret så jag har bara att springa runt trädet och hämta det! Ha! Jag är minsann både listig och stark!   

Djungel-Koy

Matte står i köket och lagar mat. Abbe står bredvid och coachar. Matte skär grönsaker. Abbe står bredvid och kollar. Matte slinter och en bit far iväg ner på golvet. Abbe far iväg och fångar biten innan den når golvet. Han är som blixtens broder och han hugger blomkålsbiten och slukar tre fjärdedelar i ett nafs. Blixten själv (jag alltså) ligger i soffan och sover när detta händer. I egenskap av mindre matintresserad så var jag inte helt med, det ska erkännas - men jag vaknade och då slänger jag mig fram för att försöka få en del av bytet. Men oj, vad lurad jag blev.... En pytteliten bit kom jag över, men den var inte ens god! Ha, ha, ha...den här gången drog jag vinstlotten;). 

Så det dags för kvällspromenad. Plötsligt hittar jag ett fynd! Ett märgben modell större! Undrar hur det hamnat i diket på promenadslingan? Kanske är det den stora balla rottiskillen som tappat det? Elle den gamla Mastiffgubben? Strunt samma! Nu är det mitt! Det var jag som hittade det! Stolt som en tupp bär jag det hela vägen hem och farbror Abbe kan se sig i stjärnorna efter att komma i närheten ens... Det ska jag se till! 

Benknäckaren Koy

Jag har fått kli i skinnet. Det är inget kul alls! Inte nog att det kliar - de ska hålla på hela tiden och fixa och dona för att ta reda på varför det kliar. Det är tack och lov inte skabb. Och det är inte loppor eller löss. Nu tror de att det kan vara små bakterier som fått fäste i samband med att jag fått ett sår. Men frågan är om jag fick ett sår av att klia, eller om jag kliade för att jag fick ett sår? Det innebär en massa badande. Varenda dag ska jag schamponeras och för att jag då inte ska torka ut och klia mig ännu mer så måste jag också balsameras. Ja - på pälsen alltså. Ja, jisses som de håller på!!!

Inte nog med det, så är jag ett skadedjur också. Det var en dag här i veckan när matte tagit sig lite sovmorgon som jag hoppade upp i sängen för att ha lite morgonmys. Jag kröp in tätt bredvid henne och råkade slänga fram ena tassen mot hennes ansikte samtidigt som hon vaknade och öppnade ögonen. Med ena tassen träffade jag henne rakt i ögat.   OJ! Förlåt!!! Det var inte meningen ju! Förlåt, förlåt.... Men hon bara for upp ur sängen och ville inte alls kramas mer. Det gjorde tydligen himla ont för hon var väldigt grinig.   Det visade sig sedan att det blivit sår på hornhinnan och hon kunde inte köra bil eller göra nå´t med oss på flera dagar. Ett riktigt blindstyre blev hon av den smällen.  Men nu är det på väg att läka och jag tycker att det kliar mindre på mig nu också, så jag hoppas att vi är på gång och kan börja träna och leka mer snart igen.

Välsanerad Koy