Nu har vi varit och tävlat på riktigt också. I agility. Både hoppklass och agilityklass. Det var kul! Ja, iallafall fall den lilla stund det varade. Större delen av dagen gick ju till att vänta... Och vänta... Och vänta.... Jag och mina kompisar fick ligga i ett tält som skulle ge lite skugga och svalka var det tänkt, men den här dagen var så varm att det fanns nästan ingen svalka att få. Men så kom matte och hämtade mig till slut. Då gick vi en rastningsrunda, sedan värmde vi upp, och så var det till att vänta igen... Och vänta... Och vänta... Och trots att jag börjar bli riktigt vältränad på det här med att vänta så är det nog min sämsta gren tror jag. Jag tycker det är sk...t tråkigt att vänta! Men till slut var det vår tur. Vi hade startnummer 44, så det var bara några stycken kvar efter oss. Vi klev in på planen och matte talade om var jag skulle sätta mig - framför ett hinder. Så väntade hon på domarens signal innan hon tog av mig koppel och halsband, sade åt mig att sitta kvar medan hon själv gick iväg och ställde upp på andra sidan hindret. Hon måste ju få lite handikapp, annars har hon ingen chans alls att hinna med. Jag satt där och väntade och så fick jag klartecken att starta. Och det gjorde jag! Över hindret, genom tunneln, över ett hinder till och genom en tunnel och sedan hade jag sprungit förbi matte som gjorde sitt bästa för att hinna med. Hej vad det går! Och vad kul det är! Jag har fullt fokus på matte för hon försöker verkligen att hinna med och visa mig vart vi ska. Vad duktig hon är! Men nu går det nog lite för fort, jag får lov att vänta lite på henne. Hon kan ju inte hjälpa att hon bara har två ben och är så där lång och konstig. Och dessutom har hon ju ingen vidare kondis. Hon är ju trots allt ganska gammal. Men nu närmar vi oss upploppet... Tre hinder på rad på väg mot målet och hon skriker "fram"! Och jag kör! Full fart framåt! Kul! Och matte gasade riktigt duktigt där på slutet också. Men hon stöp in över mållinjen så jag fick hämta min leksak själv och ge den till henne så vi kunde leka lite. Oj vad glad hon blev! Det tycker jag var kul! Tänk om hon var så lätt att belöna varje dag:) Coachen Koy