Nu har vi varit och tävlat agility igen. Och åter igen kommer matte hem med en åtgärdslista. Hon är delvis jättenöjd med dagen, men... Det finns några detaljer att slipa vidare på. En av dem är att träna på att hantera starter med en lååång raksträcka där jag får upp farten - och sedan ska det bromsas för att svänga, eller ta ett hinder där man måste sakta in först - typ slalom, eller så. En annan är att träna på att springa och tänka. Samtidigt. Idag funkade det senare jättebra ett halvt lopp, antingen första eller sista halvan. Men matte vill att det ska kunna fungera ett helt lopp. Inga små krav hon har. På mig... Undrar om hon kommer att gå vidare i planen med att ställa samma krav på sig själv också? I så fall kanske det kan bli riktigt bra det här. Men hon har ju en stor nackdel. Hon är inte så snabb. Och ju äldre hon blir desto mindre chans att hon ska hinna ifatt mig. Vill till att hon blir riktigt snabb i skallen och klurig då för att kompensera upp den bristen och att hon blir bättre på att berätta för mig hur hon tänker, så kan jag göra jobbet med att springa fort. Det gör jag så gärna! 

Koy - med hjärnkoll... 

Nu gör vi gemensam sak, KF och jag... Vi protesterar å det skarpaste!!! Nu får det faktiskt vara nog! Här kommer det ännu en hundkompis och sover över. Det är väl i och för sig helt OK tycker jag (det håller inte katten med om) det är ju till och med lite kul att få någon annan att busa lite med. Men därifrån till att börja göra anspråk på Vår matte... Vi är inte alls överens om att matte behöver leka med inackorderingarna. Och inte heller sitta och klappa på dem och gosa med dem...det är faktiskt tillräckligt att vi konkurrerar om uppmärksamheten. När vi är ute i skogen och leker får gästerna alltid mer uppmärksamhet än vi. Är inte det konstigt. Om de är så dumma att de springer iväg så kan de väl få göra det då? Varför hålla på och krusa? 

Avundsjuk Koy