Den här helgen har det varit agility för hela slanten. Det började redan i förra veckan då vi var nere på klubben flera gånger och fixade inför den kommande tävlingen på lördagen. Jättemycket väntan och väldigt lite agility vill jag påstå! Jag fick bara träna lite starter och då går det mest ut på att jag ska sitta kvar. Hur vikitgt det nu kan vara när den här sporten går ut på att springa fort - och rätt. Men matte tjatar oavbrutet om att man inte får tjuvstarta.    

På lördagsmorgonen vaknade vi tidigt och gick ut på morgonpromenad. Sedan fick jag åka med matte till klubben, men farbror Abbe fick vara hemma med husse. Det var lite till som skulle ordnas innan tävlingen kunde börja så jag fick ligga kvar i bilen. Sedan började de med att alla små och mellanstora hundar skulle få tävla, så jag fick fortsätta att ligga i bilen... Hur kul är detta när man inte får vara med tror ni? När matte dessutom har lovat bort sig till att springa med en av våra kompisar i flera lopp så blir man ju så klart tokfrustrerad! och det talade jag om - högt och tydligt! Jag protesterade vilt, men ingen brydde sig!   Bara några enstaka som kom och talade om för mig att jag skulle vara tyst. TYST?

  När jag hör min matte på planen finns det ju ingen chans att jag ska kunna ligga och bara vara tyst - eller?

Till slut - långt in på eftermiddagen kom matte och hämtade mig för att jag skulle få springa ett par lopp också.

Vi hade startnummer mitt i startfältet och jag kan erkänna att jag var minst sagt taggad.... Men jag satt kvar tills hon sa att jag skulle starta. Men då exploderade det. Jag laddade på så min matte hann inte med.   Efter fyra hinder hade hon kommit långt efter och trots att hon sprang så mycket hon orkade så lyckades hon inte hinna ifatt mig... he, he... det är kul det här...  ... och vad är det som är så svårt egentligen? Att man ska ta rätt hinder också påstår matte - men hur svårt kan det vara? Jag tar helt enkelt de hinder som står framför mig. Det måste ju vara rätt. Eller hur? Kul är det i alla fall!

Inför nästa lopp var matte på mig som en hök och påstod att jag skulle ta det lugnt. Men hur tänker hon då??? Agility ska vara roligt och det går på tid - har jag hört.   Alltså kan man inte ta det lugnt! Men eftersom hon tjatade så, så bestämde jag mig för att vänta lite på henne den här gången och det var tydligen ett bra val. Då blev matte mycket gladare och jag fick en massa beröm för det. Den där domaren viftade lite med handen i luften några gånger, men det brydde jag mig inte om faktiskt. Det var nå´t om kontaktfält och så... men, men....

I morse var det också tidig uppstigning och sedan iväg till grannklubben där det var tävling idag. Nu skulle jag få springa en svårare bana. Strax innan det var vår tur att starta så började det regna, men det brydde vi oss inte så mycket om. Det blev en bra start. Hinder ett, två, tre och fyra var inga problem men sedan blev det knepigt. Plötsligt stod matte mitt i vägen för mig och hur ska jag då kunna hoppa ett hinder? Så jag sprang förbi henne till tunneln som låg bredvid, men då skrek hon åt mig...   "kom här" och så pekade hon på det där hindret som hon fortfarande stod framför... Ibland är min matte inte riktigt klok ska ni veta! Men när hon väl kom på att hon stod i vägen och flyttade på sig så kunde vi fortsätta. Tänk att det ska vara så himla svårt! Ja, ja... huvudsaken är ju att man har kul brukar de säga. Och det har jag - så fort jag får vara med.
Sprintern Koy