Vår allra finaste vän,  Abbe, har efter en kort tids sjukdom, lämnat oss.

Abbe var den mest fantastiska vän och träningskompis man kan tänka sig. Alltid pigg och glad när det hände nå´t och alltid intresserad av att lära nytt. Bara det fanns en boll eller en godbit som belöning så kunde han anstränga sig till det yttersta för att lyckas.

Han har lärt vår matte en himla massa om hur man kan använda trix och konster i friskvårdande syfte och tack vare Abbes träningsiver så blev det också både kurser och tävlande i freestyle, lydnad och agility trots artrosen i lederna. Varenda dag ville han ha sin morgongymnastik på skogspromenaden. Konsterna varierade utifrån dagsformen, men glädjen i att få jobba fanns alltid kvar.

Abbe var fantastisk på att arbeta med nosen och han har hittat åtskilliga bortslarvade nycklar, halsband och andra värdeföremål, liksom en hel del skräp som människor lämnat efter sig i skog och mark. Allt har vi inte tagit hand om, men många sopor har städats undan från vår natur. Att leta kantareller var också en uppskattad uppgift, särskilt när han kunde norpa åt sig en och annan innan matte hann fram.

Abbe älskade att bada och fick han simma och hjälpa till med tilläggning av båten, bärgning av föremål eller andra göromål i vattnet så var lyckan fullkomlig. Hur ska vi klara oss nu när vi tappar nå´t i vattnet? Om han sedan fick åka gummibåt tillsammans med husse också så var semestern räddad. Så skönt att du hann göra det den här sommaren också!

Abbe var alltid vänlig mot alla runt omkring och dessutom var han oerhört känslig för hur människor i omgivningen mådde och han fanns alltid där för att ge tröst åt andra vid behov.

Vår mattes gamla moster som inte tyckte om djur under hela sin livstid och aldrig ville ha dem i sin närhet ger det mest fantastiska och unika exempel på Abbes förmåga som man kan tänka sig: Denna moster var drygt 90 år när hon miste en mycket närstående vän. När matte var och hälsade på några dagar senare ville hon inte lämna Abbe i bilen, så han fick följa med in, men ligga stilla på dörrmattan i hallen medan de fikade och pratade i köket. Mostern var ledsen när hon berättade minnen och grät lite när hon kände att "snart så är jag ensam kvar"... Plötsligt smyger Abbe in i köket utan en blick på matte och går raka vägen fram till denna gamla kvinna som aldrig velat hälsa på honom tidigare och lägger sitt huvud i hennes knä. Matte bara gapar när hon ser sin moster börja klappa hunden över huvudet medan tårarna trillar nerför hennes kinder... När sedan begravningen kommer och matte sitter mitt emot prästen och sin moster så tror hon inte sina öron när hennes moster berättar för prästen om den "fantastiska hunden Abbe"... Inget annat djur hade lyckats beröra denna person på ett positivt sätt under 90 år tidigare, men Abbe kände - just där och då när han låg på en dörrmatta i en främmande hall - att hon behövde någon att bry sig om...   

Det var vår Abbe.

Abbe trivdes alltid bäst när han fick vara med och vara nära. Hans egenhet att ligga nedanför soffan/stolen och begära att matte "håller tass" orsakade många leenden och hans förkärlek för att ligga ovanpå husse i en tvåmanssoffa gav extrem närkontakt. 

Många var de vänner som föll för Abbe och som gärna ville ta hand om honom när vi behövde passning. Tack alla som hjälpt oss att ta god hand om Abbe - han bad oss hälsa till er alla att ni betytt mycket! 

Abbe drabbades av en ovanligt aggressiv form av cancertumörer som satte sig i munnen och halsen och som inte kunde behandlas. Vi är tacksamma för ett väldigt bra omhändertagande och professionellt bemötande av personalen på Albano Djursjukhus som vi hoppas slippa uppsöka på länge nu :). 

Koy och mina tvåbeningar

 Du har varit som en bror för mig, ända sedan den dagen jag kom hit. Även om vi är så olika så har vi blivit lika på nå´t sätt också, tack vare att du har fostrat mig och lärt mig så mycket.  Ja, OK - den första veckan jag bodde här jublade du väl inte, men när du väl vant dig vid att jag skulle stanna kvar så har du accepterat mig. Snäll har du alltid varit - även om jag ibland varit mer än lovligt jobbig. Förlåt mig för det! Och även om jag konkurrerat om mattes och husses uppmärksamhet så har du aldrig tagit strid. För du har aldrig velat bråka. Snällare kompis får jag nog leta länge innan jag kan hitta igen.

Tack för att du lärt mig bli en fantastisk sakletare genom att du alltid hjälpt mig (och matte) att återfinna sakerna när det har blivit för svårt för mig. Du har väntat tålmodigt medan jag har fått leta gång, på gång, på gång tills jag tröttnat och då har du ryckt in och hjälpt till. Ja, de senaste åren har det inte hänt så många gånger att du behövt hjälpa till förstås. Förutom de där gångerna när grejen har legat under vatten förstås. Det där med att dyka - det har du inte lyckats övertyga mig om i alla fall.   

Tack för att du alltid haft överseende när jag gått på mina små stöldrundor också. Du har aldrig försvarat några saker och du ser bara trött ut när jag snor din liggplats. Det är nog egentligen bara de gånger jag försökt ta maten ur munnen på dig som du blivit lite småsur. Ja, som sagt - snällare får man leta efter...

Det är jättetråkigt att du blivit så sjuk så snabbt och att de inte kunde få stopp på de där snabbväxande aggressiva tumörerna som spred sig i din kropp. Om jag kunde så skulle jag försvara dig mot dem!!!   Men ingen vet hur man gör...

Och idag kom den dagen då matte och jag fick följa dig ända bort till regnbågsbron. Men där blev vi tvugna att stanna säga adjö.   Tack älskade farbror Abbe för allt kul vi haft tillsammans!   

Hälsa alla vi känner på andra sidan bron!  En dag ses vi igen!  

 Sorgsen Koy