Det är så himla tomt utan dig! Du har ju alltid funnits där och när du sedan inte gör det är allt annorlunda... Bara en sån sak som att gå ut och gå. Matte brukar ju alltid säga att "nu går vi tillsammans" och då betyder det att du går ytterst på vänster sida, jag i mitten och sedan matte på min högra sida. Det här har matte varit jätte envis med sedan jag var liten och det har liksom blivit en vana.... Nu finns ingen som är ivägen på vänster sida längre! På gott och ont. Det är inte lika trångt längre, men inte heller lika tryggt.... Åtminstone inte för grannens katt...  

Matte har också plockat bort min matskål och hittat på att jag ska ärva din. Det är ju jättekonstigt! I den där "matbaren" med både mat- och vattenskål har jag tidigare bara fått dricka vatten - även om jag då och då provat att sno din mat... och nu ska jag få den som min egen tänkte hon. Men att stå på din plats och äta, det klarade jag inte.   Matte fick lov att flytta "matbaren" till min plats som jag är van vid... Sen har hon tyckt att hon skulle kunna återgå till att bara ge mig min mat igen. Men hallå! Jag har ju vant mig vid att få samma som du, även om jag bara fick lite, när du bara åt mjukmat för att du hade ont i munnen. Så jag har varit tvungen att matstrejka några dagar... Det är väl himla fräckt att bara ändra så där???

Sen är det en massa andra saker som är väldigt annorlunda också. Som när matte och jag var ute i skogen härom dagen och medan jag sprang och rastade så tappade matte bort flera saker. Ja - hon är fortfarande himla klantig!

Hon ropade på mig och sa att jag skulle sitta på hennes vänstra sida - och då brukar ju du alltid sitta till vänster om mig också - och sedan gjorde hon ett sånt där tecken och pekade att jag skulle springa iväg, men jag fattade inte vad hon menade riktigt... Vad skulle jag springa iväg för? Vart? Det blev ju nå´t helt annat än när vi har gjort det där tillsammans. Du och jag fick ju sitta bredvid varandra och du berättade ju alltid när vi skulle ut och hitta nå´t... ...sedan fick en titta på när den andra letade.   Det är klart att jag hade koll på dig under tiden - det är bara matte som inte fattat det!!!  Nu fick hon lov att visa mig att hon ville att jag skulle leta rätt på alla hennes tappade saker alldeles själv. Det enda som var bra med det, var att jag fick alla belöningarna själv och jag behövde inte vänta heller... och nu när vi har gjort det några gånger så har det blivit rätt så kul att vara sakletare igen!

Att vara ensam hemma är himla mycket tråkigare utan dig också! Även om du inte ville leka så var det skönt att kunna ligga bredvid dig och mysa. I lördags när matte och husse var borta fick jag i och för sig ett ben att gnaga på, men det hade varit bättre om du var här! Det var mycket bättre när vi samarbetade om att hålla vakt. När jag ska fixa det själv så kan jag inte sova lika djupt, så jag blir mycket tröttare av det. Tur att de inte var borta så länge i alla fall.  

Alla ritualer och vanor blir också jättekonstiga utan dig: Som i morse när vi kom hem från promenaden i spöregnet så stannade matte som vanligt på trappan utanför dörren och så frågade hon mig "Kan du skaka dig innan vi går in?" Klart jag kan! Varför skulle jag inte kunna det? Det har jag ju lärt mig av Abbe. Hon blev riktigt förvånad faktiskt. 

Och trots att matte alltid tyckt det varit lite jobbigt med blöta hundar innanför dörren, så var just det - att bli torkad med ett badlakan - en av dina stora favoriterstunder. Så där innanför dörren i morse började matte plötsligt gråta och så saknade vi dig extra mycket igen.     

En annorlunda Koy

        Vår allra finaste vän,  Abbe, har efter en kort tids sjukdom, lämnat oss.

Abbe var den mest fantastiska vän och träningskompis man kan tänka sig. Alltid pigg och glad när det hände nå´t och alltid intresserad av att lära nytt. Bara det fanns en boll eller en godbit som belöning så kunde han anstränga sig till det yttersta för att lyckas.

Han har lärt vår matte en himla massa om hur man kan använda trix och konster i friskvårdande syfte och tack vare Abbes träningsiver så blev det också både kurser och tävlande i freestyle, lydnad och agility trots artrosen i lederna. Varenda dag ville han ha sin morgongymnastik på skogspromenaden. Konsterna varierade utifrån dagsformen, men glädjen i att få jobba fanns alltid kvar.

Abbe var fantastisk på att arbeta med nosen och han har hittat åtskilliga bortslarvade nycklar, halsband och andra värdeföremål, liksom en hel del skräp som människor lämnat efter sig i skog och mark. Allt har vi inte tagit hand om, men många sopor har städats undan från vår natur. Att leta kantareller var också en uppskattad uppgift, särskilt när han kunde norpa åt sig en och annan innan matte hann fram.

Abbe älskade att bada och fick han simma och hjälpa till med tilläggning av båten, bärgning av föremål eller andra göromål i vattnet så var lyckan fullkomlig. Hur ska vi klara oss nu när vi tappar nå´t i vattnet? Om han sedan fick åka gummibåt tillsammans med husse också så var semestern räddad. Så skönt att du hann göra det den här sommaren också!

Abbe var alltid vänlig mot alla runt omkring och dessutom var han oerhört känslig för hur människor i omgivningen mådde och han fanns alltid där för att ge tröst åt andra vid behov.

Vår mattes gamla moster som inte tyckte om djur under hela sin livstid och aldrig ville ha dem i sin närhet ger det mest fantastiska och unika exempel på Abbes förmåga som man kan tänka sig: Denna moster var drygt 90 år när hon miste en mycket närstående vän. När matte var och hälsade på några dagar senare ville hon inte lämna Abbe i bilen, så han fick följa med in, men ligga stilla på dörrmattan i hallen medan de fikade och pratade i köket. Mostern var ledsen när hon berättade minnen och grät lite när hon kände att "snart så är jag ensam kvar"... Plötsligt smyger Abbe in i köket utan en blick på matte och går raka vägen fram till denna gamla kvinna som aldrig velat hälsa på honom tidigare och lägger sitt huvud i hennes knä. Matte bara gapar när hon ser sin moster börja klappa hunden över huvudet medan tårarna trillar nerför hennes kinder... När sedan begravningen kommer och matte sitter mitt emot prästen och sin moster så tror hon inte sina öron när hennes moster berättar för prästen om den "fantastiska hunden Abbe"... Inget annat djur hade lyckats beröra denna person på ett positivt sätt under 90 år tidigare, men Abbe kände - just där och då när han låg på en dörrmatta i en främmande hall - att hon behövde någon att bry sig om...   

Det var vår Abbe.

Abbe trivdes alltid bäst när han fick vara med och vara nära. Hans egenhet att ligga nedanför soffan/stolen och begära att matte "håller tass" orsakade många leenden och hans förkärlek för att ligga ovanpå husse i en tvåmanssoffa gav extrem närkontakt. 

Många var de vänner som föll för Abbe och som gärna ville ta hand om honom när vi behövde passning. Tack alla som hjälpt oss att ta god hand om Abbe - han bad oss hälsa till er alla att ni betytt mycket! 

Abbe drabbades av en ovanligt aggressiv form av cancertumörer som satte sig i munnen och halsen och som inte kunde behandlas. Vi är tacksamma för ett väldigt bra omhändertagande och professionellt bemötande av personalen på Albano Djursjukhus som vi hoppas slippa uppsöka på länge nu :). 

Koy och mina tvåbeningar

 Du har varit som en bror för mig, ända sedan den dagen jag kom hit. Även om vi är så olika så har vi blivit lika på nå´t sätt också, tack vare att du har fostrat mig och lärt mig så mycket.  Ja, OK - den första veckan jag bodde här jublade du väl inte, men när du väl vant dig vid att jag skulle stanna kvar så har du accepterat mig. Snäll har du alltid varit - även om jag ibland varit mer än lovligt jobbig. Förlåt mig för det! Och även om jag konkurrerat om mattes och husses uppmärksamhet så har du aldrig tagit strid. För du har aldrig velat bråka. Snällare kompis får jag nog leta länge innan jag kan hitta igen.

Tack för att du lärt mig bli en fantastisk sakletare genom att du alltid hjälpt mig (och matte) att återfinna sakerna när det har blivit för svårt för mig. Du har väntat tålmodigt medan jag har fått leta gång, på gång, på gång tills jag tröttnat och då har du ryckt in och hjälpt till. Ja, de senaste åren har det inte hänt så många gånger att du behövt hjälpa till förstås. Förutom de där gångerna när grejen har legat under vatten förstås. Det där med att dyka - det har du inte lyckats övertyga mig om i alla fall.   

Tack för att du alltid haft överseende när jag gått på mina små stöldrundor också. Du har aldrig försvarat några saker och du ser bara trött ut när jag snor din liggplats. Det är nog egentligen bara de gånger jag försökt ta maten ur munnen på dig som du blivit lite småsur. Ja, som sagt - snällare får man leta efter...

Det är jättetråkigt att du blivit så sjuk så snabbt och att de inte kunde få stopp på de där snabbväxande aggressiva tumörerna som spred sig i din kropp. Om jag kunde så skulle jag försvara dig mot dem!!!   Men ingen vet hur man gör...

Och idag kom den dagen då matte och jag fick följa dig ända bort till regnbågsbron. Men där blev vi tvugna att stanna säga adjö.   Tack älskade farbror Abbe för allt kul vi haft tillsammans!   

Hälsa alla vi känner på andra sidan bron!  En dag ses vi igen!  

 Sorgsen Koy

Vilken härlig helg det blev - trots allt! Vi missade i och för sig en tävlingshelg som vi skulle ha åkt på, men matte hade ingen lust att åka ifrån farbror Abbe när han mådde dåligt. Så det blev en vilohelg istället. Matte insåg att den senaste tidens oro tagit mer på krafterna än vad hon trott, så hon behövde det.

När Abbe väl fått i sig lite smärtstillande i fredags så blev han betydligt piggare igen. Ja, han orkar fortfarande inte gå några längre sträckor, men han har i alla fall inte så ont när vi går en kort promenad. Det kändes genast mycket bättre och matte har varit mycket gladare igen, och så var det ju fint väder att vara hemma och ledig i.

Så igår blev det en kort gemensam skogspromenad och sedan fick Abbe ligga och vila medan matte tränade agility med mig. Jättekul! Vi tränade hemma och var ute på gräsmattan i det härliga vädret. Plötsligt när vi höll på som bäst kom farbror Abbe och ville vara med. Men köra agility? Nej, det ska du nog inte ge dig på ... Då kom matte på att han kunde få prova att putta på balansbollen - det är inte alltför ansträngande, men ganska kul. Det var länge sedan vi gjorde den leken och matte undrade om vi kom ihåg... Jodå - både Abbe och jag kom ihåg att man ska putta med nosen på bollen för att få godis, men matte pratade nå´t om att den ska puttas till henne också, och det hade både Abbe och jag totalt glömt bort!

Idag har vi varit på klubben en sväng och tränat agility när Abbe var hemma med husse och matte sa att jag var jätteduktig!  Men jag har ju inte ändrat mig, egentligen. Jag har ju gjort som hon visat hela tiden. Jag kan ju det här! Det är ju hon som äntligen fått lära sig hur hon ska göra för att visa mig vart vi ska! Sedan tar det ju lite tid för gamla tvåbeningar att lära om, och även om de vet vart de ska kan det ju ta lite tid att komma dit... Men jag måste säga att de här dagarnas träning har gett mycket! Hon har fattat ett och annat som är väldigt grundläggande och enkelt egentligen. Hoppas nu bara att hon fortsätter att träna med mig varenda dag! Då kanske hon kan få det att fastna också!      

När vi kom hem igen har matte och husse ägnat sig åt att uppfinna och bygga en landgång så att farbror Abbe ska kunna gå in i mattes bil istället för att behöva hoppa så högt om han har ont. Matte vill som vanligt att man ska hinna träna på saker innan man måste kunna dem, så hon tyckte det var bäst att börja nu. (De har tidigare pratat om att det började bli jobbigt för Abbe att komma på och av båten, och att de skulle behöva hitta på någon form av landgång till nästa sommars båtturer - men det var innan farbror Abbe blev sjuk.) Det blev en hopfällbar landgång med halkskyddstejp och nu skulle matte få oss till att prova.

Hon tog den nygjorda landgången och lade den mot soffan och så tog hon fram godis och bad Abbe att prova. Ja - han gick upp och åt godis. Och han gick ner och åt godis. What´s the big deal?

Sedan fick jag testa. Jag sprang upp och åt godis och jag sprang ner och åt godis. Vad var det med detta?

Då tog matte med sig Abbe och landgången ut till bilen och testade. Samma sak - han går upp och äter godis och han går ner och äter godis. Piece of Kaka! Matte hade trott att hon skulle behöva träna på detta, för att vara säker på att det funkar den dagen Abbe har ont och inte orkar hoppa. Löjligt!   Detta kan både han och jag sedan länge!

Klätterapan Koy

Idag mår farbror Abbe inte bra. Han är jättestel i kroppen och det verkar som om han har ont i alla leder samtidigt. Så matte har suttit och ringt till veterinären igen - och nu fick hon provsvaret - tumören var elak....  Jag lyssnar uppmärksamt när matte pratar i telefon, men jag fattar inte vad det är hon får höra men jag ser att det inte är bra. Det syns på hela henne och jag sätter mig framför henne och tittar undrande på henne. Men när hon sedan ringer husse och berättar så hör jag... "...dessutom hade de inte lyckats få bort allt vid operationen så allt pekar åt fel håll. Så nu ska jag  åka och hämta ut smärtstillande och hoppas att magen håller. Men blir det värre i helgen får vi åka in... men vi hoppas klara oss på smärstillande till i nästa vecka när vi får träffa onkologen."

Fy vilket tråkigt promenadsällskap jag fick! Matte som är ledsen och farbror Abbe som ser ut som en riktigt gammal farbror idag, en som har ont i hela kroppen. Han ville egentligen inte göra någonting utan sa åt mig att hålla mig på avstånd. Så det gjorde jag. Jag bestämde mig för att bli förtrupp och kolla upp att det var säker mark att beträda.   Man vet ju aldrig! När de är så där frånvarande kan ju vad som helst hända! Bäst jag håller vakt!   

Så fort jag kände en doft i vinden stannade jag och pekade ut för matte i vilken riktning det rörde sig... Där borta var det ett rådjur som rörde sig!.. "Tack, det är bra - det struntar vi i", sa matte... Och där är det en granne som håller på med nå´t på baksidan av sitt hus! ..."Det är bra, tack, tack..." ...och där är det en hackspett högt uppe i en stolpe och en kattusling långt bort... Till slut började matte skratta åt mig och mina tokiga påhitt. Och hon förstod nog själv hur uselt sällskap de var idag. Hon hade ju faktiskt inte gjort nå´t kul alls med oss. Inte ens morgongymnastiken på vår "snurrsten". Men det är klart - idag hade Abbe inte orkat det heller. 

Om du nu pallrar dig iväg och hämtar medicinen åt farbror Abbe så håller jag koll på huset under tiden!

Bevakningshunden Koy

Den här helgen har det varit agility för hela slanten. Det började redan i förra veckan då vi var nere på klubben flera gånger och fixade inför den kommande tävlingen på lördagen. Jättemycket väntan och väldigt lite agility vill jag påstå! Jag fick bara träna lite starter och då går det mest ut på att jag ska sitta kvar. Hur vikitgt det nu kan vara när den här sporten går ut på att springa fort - och rätt. Men matte tjatar oavbrutet om att man inte får tjuvstarta.    

På lördagsmorgonen vaknade vi tidigt och gick ut på morgonpromenad. Sedan fick jag åka med matte till klubben, men farbror Abbe fick vara hemma med husse. Det var lite till som skulle ordnas innan tävlingen kunde börja så jag fick ligga kvar i bilen. Sedan började de med att alla små och mellanstora hundar skulle få tävla, så jag fick fortsätta att ligga i bilen... Hur kul är detta när man inte får vara med tror ni? När matte dessutom har lovat bort sig till att springa med en av våra kompisar i flera lopp så blir man ju så klart tokfrustrerad! och det talade jag om - högt och tydligt! Jag protesterade vilt, men ingen brydde sig!   Bara några enstaka som kom och talade om för mig att jag skulle vara tyst. TYST?

  När jag hör min matte på planen finns det ju ingen chans att jag ska kunna ligga och bara vara tyst - eller?

Till slut - långt in på eftermiddagen kom matte och hämtade mig för att jag skulle få springa ett par lopp också.

Vi hade startnummer mitt i startfältet och jag kan erkänna att jag var minst sagt taggad.... Men jag satt kvar tills hon sa att jag skulle starta. Men då exploderade det. Jag laddade på så min matte hann inte med.   Efter fyra hinder hade hon kommit långt efter och trots att hon sprang så mycket hon orkade så lyckades hon inte hinna ifatt mig... he, he... det är kul det här...  ... och vad är det som är så svårt egentligen? Att man ska ta rätt hinder också påstår matte - men hur svårt kan det vara? Jag tar helt enkelt de hinder som står framför mig. Det måste ju vara rätt. Eller hur? Kul är det i alla fall!

Inför nästa lopp var matte på mig som en hök och påstod att jag skulle ta det lugnt. Men hur tänker hon då??? Agility ska vara roligt och det går på tid - har jag hört.   Alltså kan man inte ta det lugnt! Men eftersom hon tjatade så, så bestämde jag mig för att vänta lite på henne den här gången och det var tydligen ett bra val. Då blev matte mycket gladare och jag fick en massa beröm för det. Den där domaren viftade lite med handen i luften några gånger, men det brydde jag mig inte om faktiskt. Det var nå´t om kontaktfält och så... men, men....

I morse var det också tidig uppstigning och sedan iväg till grannklubben där det var tävling idag. Nu skulle jag få springa en svårare bana. Strax innan det var vår tur att starta så började det regna, men det brydde vi oss inte så mycket om. Det blev en bra start. Hinder ett, två, tre och fyra var inga problem men sedan blev det knepigt. Plötsligt stod matte mitt i vägen för mig och hur ska jag då kunna hoppa ett hinder? Så jag sprang förbi henne till tunneln som låg bredvid, men då skrek hon åt mig...   "kom här" och så pekade hon på det där hindret som hon fortfarande stod framför... Ibland är min matte inte riktigt klok ska ni veta! Men när hon väl kom på att hon stod i vägen och flyttade på sig så kunde vi fortsätta. Tänk att det ska vara så himla svårt! Ja, ja... huvudsaken är ju att man har kul brukar de säga. Och det har jag - så fort jag får vara med.
Sprintern Koy

Farbor Abbe är hemma igen! Yippie!!! Himla kul!!! Men jag tycker det är jättekonstigt att han inte verkar vara lika lycklig som jag! Jag som har saknat honom såååå!   

Han verkar mest trött och hängig och vill bara ligga och sova. Det borde han väl ha gjort tillräckligt? Eller vad gör man när man blir sövd??? Jo, sover - det har jag förstått! Nu borde han ju vara jättepigg!

Matte säger att jag ska låta honom vara, och att jag inte får bjuda in honom till att leka ens. Himla trist inställning, tycker jag!  Jag hämtar ju både bollar och andra skojiga saker så vi ska kunna leka lite... men jag får väl leka själv då. 

Men en bra sak med att Abbe är opererad i munnen finns det: Han ska bara äta mjukmat till att börja med. Det betyder att allt godis som kan vara lite hårt går till mig. Yippie! Och desstutom innebär det att matte varit iväg och fixat mer mjukmat än vanligt. Och om farbror Abbe av någon anledning inte skulle vilja ha allt, så kan jag hjälpa till. Alltid redo! Jag gillar mjukmat - åtminstone för det mesta. Dessutom har matte just bestämt att godiset de närmaste veckorna kommer att bli mjukt och lättuggat. Härligt! (Jag vet ju att hon inte kommer att ha två olika påsar utan jag kommer att få samma sort.  ) 

Konstigt nog är matte och husse fortfarande så där oroliga. De säger att de måste vänta i ungefär tio dagar för att få veta om tumören som veterinären tog bort var elak, och vad provsvaren visade. I värsta fall har det hunnit sprida sig i kroppen.   Det blir en vääääldigt lång väntan på att få besked om vad det är för elände som drabbat min bästa kompis. Jag hoppas i alla fall att han piggar på sig snart så vi kan leka igen. Just nu är han urtråkig!!!

Hoppfull Koy

Det senaste dygnet har varit ganska påfrestande för oss alla, men främst för farbror Abbe som inte mår bra. Vi vaknade natten till igår av att Abbe hade ont och vankade runt i huset. Ner för trappan, la sig på hundbädden, hässjade och slickade sig, reste sig och gick upp igen. Gång på gång... Matte, som hade beställt en tid till veterinären i nästa vecka för att kolla hans bakre kindtänder, tänkte att det var tandvärk. Stackars Abbe! .... och han vankade... upp och ner, suckade och hässjade.... Vi andra sov inte så mycket vi heller men vi försökte...

När det blev morgon och matte gick upp och kollade Abbes mun så sa han som vanligt ingenting. Så jag tänkte att det är bäst jag hjälper till. Så när Abbe la sig ner på golvet så passade jag på och visade matte att det är här - jag pekade med nosen på Abbes vänstra mungipa - och Abbe morrade åt mig. Han MORRADE! Fattar ni? ABBE MORRADE.

Men jag ska ju bara hjälpa dig! Fast du luktar inget vidare ur mun hörru!   Men det var ju ett jättebra sätt!

"Ja, jag fattar" sa matte. "Nu har det framgått med alla önskvärd tydlighet att han har ont. Vi kan inte vänta till i nästa vecka. Låt honom vara nu."

När vi sedan gick ut och rastade var Abbe inte som vanligt. Han ville nog, men han verkade inte orka ordentligt, men jag fick i alla fall jobba ett tag innan vi kom hem igen och matte ringde en massa samtal.

Sedan åkte de. Utan mig. "Du får vänta hemma" sa matte, "det är för varmt i bilen."   

Och de var borta länge... innan matte kom hem - ensam. Abbe blev kvar hos veterinärerna för operation, vad det nu är för nå´t. Men det måste vara nå´t otäckt för nu är det matte som är konstig. Hon är liksom lite frånvarande.... hon går bara och väntar på att telefonen ska ringa.... och när den väl ringde så meddelade de att de var försenade på grund av att det kommit in akutfall som de varit tvugna att ta före. Men så fort de har tid så kommer de att operera Abbe och kolla vad det är för nå´t som orsakat knölen i munnen.

Så nu får jag lov att ta hand om henne och pyssla om henne  och när Abbe kommer hem så kan jag hjälpa till att ta hand om honom också.

Vårdhunden Koy