I kväll blev jag för ovanlighetens skull inte riktigt mätt. Det skulle allt vara gott med lite efterrätt. Farbor Abbe som alltid är positivt inställd när det gäller mat håller naturligtvis med. Men matte har åkt iväg hemifrån så det lär inte bli nåt träningsgodis än på ett tag i alla fall och husse somnade i solen på altanen när han hade ätit upp sin mat. Det enda som finns framme är torrfoder i kattens skål och det står högt uppe på en bänk i köket... Hmmm... Man får inte gå upp på bänkarna i köket, det vet jag, så detta är ett problem.Och Abbe skulle aldrig komma på tanken att göra nå´t sån't så honom har jag ingen hjälp av... Han har å andra sidan lärt mig att det som ligger på golvet det får man ta. Då gäller det bara att hinna fram först, annars är det kört. (Matte är inte helt överens om den spelreglen, men hon är klok min matte, så hon väljer vilka strider som är värda att ta. Han är ju trots allt en labrador.) Så då är frågan hur jag ska lösa detta? Hmmm... om jag bara sticker fram nosen lite grann så når jag bara till kanten på bänken. Men om jag ställer mig upp på bakbenen blir jag riktigt lång.... och då kan man putta den där brickan som skålen står på ut mot kanten...och OUPS - så trillade den...och så ligger all kattmaten strödd över köksgolvet. Så det kan bli!   ... och nu gäller det att vara snabb! Men vet ni vad? Jag hann inte njuta av min framgång alls - för plötsligt kom husse flygande - och det var tydligt att nu var det bäst att dra sig tillbaka... en stund i alla fall.

Småhungrig Koy

Nu är vi tillbaka i vardagen igen. Och nu på morgonen var vi ute på en vanlig morgonpromenad i skogen. Abbe och matte lekte inkallningsleken - den när Abbe springer i full fart mot matte och hon belönar farten med att kasta iväg bollen så han får jaga efter den. Själv lekte jag min egen "bakhållslek". Den går ut på att jag lägger mig i bakhåll så varken matte eller Abbe ser mig (framförallt inte Abbe) och sedan genskjuter jag och snor bollen före Abbe hinner fram. Elakt - men kul!  Jag hade lagt mig nedanför en slänt och matte och Abbe var där uppe. Jag hörde Abbes steg när han kom springande. Jag såg bollen flyga i luften över mig och Abbe tog avstamp och hoppade. Samtidigt startade jag som skjuten ur en kanon. Och så hände det... Kraschen var ett faktum! Två kraftpaket av rörelseenergi som kolliderar i luften omvandlades till en enda stor tung päls med åtta ben som rullade runt på marken.   Men vilken tur att vi känner varann så väl och att vi vet att det inte var något elakt menat. För vi reste på oss - tittade förvånat på varandra - och sprang vidare. Och jag visade farbror Abbe var bollen låg och lät honom ta den. Den här gången....

Kamikaze - Koy