Ute i skogen och springer känner jag plötsligt en intressant doft. Jag springer dit och undersöker. Läääänge. När matte ropar att de tänker gå vidare har jag lite svårt att slita mig. Jag tittar på matte, och på mitt fynd, och på matte igen, för jag vill att hon ska fatta att vi inte bara kan gå. Inte ännu. "Vad har du hittat?" frågar hon. Så jag tar med mig mitt fina fynd och springer stolt mot matte. Det är ganska tungt, så jag får sträcka på mig och ser nog ganska mallig ut när jag bär. "Å, vilken fin gren - ta med dig den du" säger matte när jag närmar mig. Men jag håller mig på lite avständ från både henne och Abbe. För tänk om de tänkter ta ifrån mig mitt fynd... Åtminstone matte kan ha sådana tendenser ibland...Men hon verkade inte bry sig så mycket, om en fin trädgren, så jag tog med mig den. Men så plötsligt tittade hon till - och fick syn på en klöv i änden på min gren. och det var päls ovanför klöven, inte bark som hon först trott...Nu var det plötsligt inte så självklart längre att jag fick behålla mitt fynd... Och efter en stunds övertalning fick jag lov att ge mig... Men jag vet var jag lämnade det. Och det glömmer jag inte! Fyndarkungen Koy