Ute i skogen och springer känner jag plötsligt en intressant doft. Jag springer dit och undersöker. Läääänge. När matte ropar att de tänker gå vidare har jag lite svårt att slita mig. Jag tittar på matte, och på mitt fynd, och på matte igen, för jag vill att hon ska fatta att vi inte bara kan gå. Inte ännu. "Vad har du hittat?" frågar hon. Så jag tar med mig mitt fina fynd och springer stolt mot matte. Det är ganska tungt, så jag får sträcka på mig och ser nog ganska mallig ut när jag bär. "Å, vilken fin gren - ta med dig den du" säger matte när jag närmar mig. Men jag håller mig på lite avständ från både henne och Abbe. För tänk om de tänkter ta ifrån mig mitt fynd... Åtminstone matte kan ha sådana tendenser ibland...Men hon verkade inte bry sig så mycket, om en fin trädgren, så jag tog med mig den. Men så plötsligt tittade hon till - och fick syn på en klöv i änden på min gren. och det var päls ovanför klöven, inte bark som hon först trott...Nu var det plötsligt inte så självklart längre att jag fick behålla mitt fynd... Och efter en stunds övertalning fick jag lov att ge mig... Men jag vet var jag lämnade det. Och det glömmer jag inte! Fyndarkungen Koy

Nu har jag kollat flera gånger den här veckan, men ännu har ingen ny fläskfilé vuxit fram i barken på vår godistall. Hur kan det komma sig? Kan det vara så att nå'n annan också har hittat vårt träd? Och snott vårt godis? Eller...? Matte fattade inte först varför jag var så intresserad av att nosa på just det trädet. Det är bara att konstatera att hon har dåligt minne! Åtminstone vad det gäller var alla fina skattgömmor finns och var gömt godis finns - men det minns jag! Utan tvekan! Matte och husse kommer inte heller ihåg var allt pip ligger gömt. Men jag vet i alla fall var jag lagt plastdosorna som pipet brukar vara i...en ligger under skänken i matrummet och en i skohyllan, men jag kommer inte åt dem själv. Men jag tjatar tills de hjälper mig att ta fram dem igen! Memory-Koy

Det måste va nå't alldeles speciellt med kaniner. Vad vet jag inte, mer än att de springer ganska lustigt... Men min matte litar inte på dem och vill absolut veta var de är hela tiden. Vid jobbet, där vi går på lunchpromenader varje dag är de dessutom väldigt många som ligger och trycker i buskarna och smyger på oss när vi går förbi. De försöker gömma sig, men jag brukar skvallra för matte, och visa var de är innan vi kommit fram. Då blir matte jätteglad och jag får godis. Godis e' gott! Idag provade jag att skvallra lite på gräsänderna som plaskade omkring i vattenbrynet också och det tyckte matte också var bra! Ganska lätt sätt att få godis på! Fast ibland är det frestande att inte säga nå't och bara kasta sig ut och skrämma upp dem... Det blir ett så himla kul kaos en stund... Men matte är mer nöjd när jag skvallrar, men jag kan ju inte alltid berätta allt. Lite får hon väl ha koll på själv också. Eller? Skvaller- Koy

... Hur ska våra grannar annars uppfatta det när de ser oss? När vi idag stod och tittade på barken i en tall, en människa och två hundar, kom en av våra icke-hundägare grannar gående förbi på stigen. Inte konstigt att han såg fundersam ut kanske... Han kunde ju inte veta att det växte godis i tallen! Men det bjuder vi på! :)

Vår matte är opålitlig! Plötsligt kan hon få för sig att vinkla av från stigen och försvinna rakt in i skogen utan att ropa på oss, eller så. Hon påstår att det är vårt jobb att hålla reda på henne. Hon har fullt upp med att hålla reda på sig själv... Det som är bra är att det oftast lönar sig väldigt bra att vara först fram till henne, när hon gjort så. Det brukar vara så att hon upptäckt någon av skogens alla godisgömmor eller hittat ett godisträd. Hon är en hejare att hitta sånt, vår matte... Men om man ska hinna vara med och dela på godiset är det bäst att man håller sig framme:)Idag fanns det träd i skogen, där det fastnat små bitar av fläskfilé i barken. Hur kan det blivit så? Signatur: Undrande Koy