Överallt barn! I kväll var det ovanligt många tvåhjuliga barn ute när vi var på kvällspromenad. Två stycken rätt små, i full utrustning, med varsin mini-crossmotorcykel for runt på en tomt. Lite konstigt ser det ut med så där stora huvuden på barnen och dessutom låter de konstigt. Strax efter möter vi två som är ute på sparkstöttingar och de rör sig så kul att man borde få springa med dem. Men inte då! Och sedan kom två lite större barn på crosscyklar och for förbi oss - vinglande och pratande. Ett par minuter senare låg en krossad hjälte i diket med cykeln bredvid sig på vägen. Kompisen slänger sin cykel och skyndar fram till den blödande och gråtande killen i diket. Gråtande barn är en av mina specialiteter. Man kan säga att jag är född till att trösta gråtande barn, så jag såg här min uppgift. Matte var dock inte helt överens i det här fallet, eftersom vi inte ens visste om han tyckte om hundar. Så hon sa till oss att ligga ner och passa cyklarna. Precis som om de skulle smita iväg då? Men vi hörde på tonfallet att det inte var förhandlingsbart. Så där låg vi stilla och fint medan matte pratade med pojkarna och fick veta att de bodde strax intill så de kunde gå hem och tvätta bort blodet och bli omplåstrade. Det såg bara ut som ytliga skrubbsår i ansiktet, men det kan ju vara bra att någon kollar lite närmare och dessutom kan man ju behöva en kram när man är ledsen. Det tycker i alla fall jag. Även om jag inte fick äran att dela ut den, den här gången. Tröstaren Koy